Fidelunkan

Fidelunkan

För icke så värst längre sedan bodde nere i Småland en gosse, som icke ville arbeta.

Not so very long ago, down in Småland, there lived a boy who did not want to work.

Hans föräldrar voro fattigt torparfolk, som måste slita och släpa från morgon till kväll.

His parents were poor crofters who had to toil and drudge from morning till night.

Rundt omkring i bygden bodde också mest fattiga torpare, och alla arbetade de från morgon till kväll.

All around the parish lived mostly poor crofters as well, and they all worked from morning till night.

Men gossen, som jag skall berätta om, ¯han¯ ville icke arbeta, hvarken ute på fältet eller i skogen eller inomhus.

But the boy I am going to tell you about, *he* did not want to work, neither out in the field nor in the forest nor indoors.

Och ändå tyckte han själf, att han arbetade riktigt galant, ty han arbetade ständigt på sin »fidelunka».

And yet he himself thought that he was working quite splendidly, for he was constantly playing on his "fidelunka".

Hans fidelunka var ett instrument, som gossen själf hade hittat på.

His fidelunka was an instrument that the boy had invented himself.

Det var icke en trumpet och icke en flöjt och icke en mungiga.

It was not a trumpet, nor a flute, nor a jew's harp.

Det var en fidelunka.

It was a fidelunka.

Den var så liten, att man knappt kunde se den, och gossen gömde den långt inne i munnen, och så spelade han på den.

It was so small that one could hardly see it, and the boy hid it deep inside his mouth, and then he played on it.

Ibland lät det som om han sjöng, ibland som om han hvisslade, och ibland kunde fidelunkan ta till att brusa och lefva, som om det satt en hel flock musikanter inne i halsen på pojken.

Sometimes it sounded as if he were singing, sometimes as if he were whistling, and sometimes the fidelunka could start to swell and roar with life, as if a whole band of musicians were inside the boy's throat.

När han spelade sakta och vänligt på sin fidelunka, kände sig hans mor så underligt öm om hjärtat.

When he played softly and kindly on his fidelunka, his mother felt such a strangely tender heart.

Hon kom att tänka på den tid, då hon icke var den gamla rynkiga och tandlösa mor Anna, som hon nu var, utan den vackra och glada Jönköpings-Anna, som hon kallades i sina unga dagar, då hon svingade kring majstången med sin egen Lars.

She was reminded of the time when she was not the old, wrinkled, and toothless Mother Anna that she was now, but the beautiful and happy Jönköping-Anna, as she was called in her youth when she danced around the maypole with her own Lars.

Och fader Lars såg upp öfver glasögonen, där han satt och lappade sina stöflar om vinterkvällarna och såg på sin gosse, när han spelade, och så tänkte han på den tiden han först byggde stugan och förde sin vackra Anna dit in, och huru han hade tänkt sig, att lycka och välstånd skulle komma med åren, i stället för fattigdom och motgångar, sjukdom och svält.

And Father Lars looked up over his spectacles, where he sat patching his boots on winter evenings, watching his boy as he played, thinking back to the time he first built the cottage and brought his beautiful Anna inside, and how he had imagined that happiness and prosperity would come with the years, instead of poverty and hardship, illness and starvation.

Och medan gossen spelade, tyckte fader Lars, att stugan blef ett par alnar högre, och det kändes så lätt och luftigt kring hjärtat, och han började tänka på våren och lägga nya planer, om huru allting ¯då¯ skulle bli bra.

And while the boy played, Father Lars felt as if the cottage grew a few ells taller, and his heart felt so light and airy, and he began to think of spring and make new plans for how everything *then* would turn out well.

Men fastän både far och mor aldrig voro så glada, som när de hörde gossen spela, tyckte de dock båda, att det var bara latmansgöra.

But although both father and mother were never as happy as when they heard the boy play, they both still felt it was nothing but lazy work.

Han skulle lappa kängor eller hugga ved eller lära sig ett ordentligt handtverk och icke bara sitta och vrida och vända på sin fidelunka.

He should be mending boots or chopping firewood or learning a proper trade, not just sitting around twisting and turning his fidelunka.

Och hvad de mest hade emot den, var, att det icke var något reelt och välkändt instrument, ett sådant, som man kunde låta höra sig på och förtjäna beröm och slantar för.

And what they had most against it was that it was not a real and well-known instrument, the kind one could perform with and earn praise and coins for.

Där fanns nu först och främst skolmästaren!

First and foremost, there was the schoolmaster!

Han var gammal, men han spelade ännu på sin fiol med de tre strängarna, som han hade spelat på hela sitt lif, och alltid samma stycken.

He was old, but he still played on his three-stringed violin that he had played on all his life, and always the same tunes.

Det var något att höra, det!

Now that was something to hear!

Det lät som när man kniper en gammal sjuk katt i svansen, och så trampade skolmästaren takten motsatt till hvad han spelade.

It sounded like someone pinching the tail of an old, sick cat, and then the schoolmaster beat the tempo opposite to what he was playing.

Men skolmästaren var ju också en så lärd man!

But the schoolmaster was such a learned man, after all!

När han någon gång om söndagseftermiddagen gick ut med sin fiol på armen och spelade, så tittade bönderna ut ur fönsterna.

Whenever he went out on a Sunday afternoon with his violin on his arm and played, the peasants would look out of their windows.

» Han är något till rar, den skolmästarfar!»

“He's really something special, that dear old schoolmaster!”

sade gubbarna, och gummorna snöto sig i förklädet och fingo rödkantade ögon, och ungarna sprungo efter honom och ropade:

said the old men, and the old women blew their noses in their aprons and got red-rimmed eyes, and the kids ran after him shouting:

» Hurra för skolmästarn!»

“Hooray for the schoolmaster!”

Och så var där Per skräddare!

And then there was Per the tailor!

Han var styf på klarinetten, och honom bad man till dansgillena för att spela, och han fick öl och brännvin och mången gång en hel blank krona för musiken.

He was clever with the clarinet, and he was invited to dance parties to play, receiving beer and spirits and often a whole shiny crown for his music.

Per skräddare var nu också en vacker karl!

Per the tailor was a handsome fellow, too!

Tjock och stinn var han, med kolsvart hår och svarta polisonger, och klädd i sprittnya vadmalskläder, som sutto så stramt, att det såg ut som om de voro sydda på honom.

Thick and stout he was, with coal-black hair and black sideburns, dressed in brand-new homespun clothes that fit so tightly it looked as though they had been sewn right onto him.

Kring halsen hade han en eldröd sidenhalsduk, som var bunden ända upp under öronen, och när han spelade, svettades han, så att han blef blank i ansiktet.

Around his neck he wore a fiery red silk scarf tied right up under his ears, and when he played he sweated until his face glistened.

Och hans klarinett!

And his clarinet!

Jo, ¯det¯ var ett instrument!

Well, *that* was an instrument!

Den gnällde och skrek lika högt som auktionsutroparen vid stationshuset eller som klockaren, när han sjöng i näsan, och när Per skräddare var färdig med sitt stycke, hällde han det klaraste spott ur klarinetten och såg sig omkring med triumferande min.

It whined and screeched as loudly as the auctioneer at the station house or the parish clerk when he sang through his nose, and when Per the tailor finished his tune, he poured the clearest spit out of the clarinet and looked around with a triumphant air.

Och alla flickorna beundrade Per skräddare.

And all the girls admired Per the tailor.

Han kunde inte bara polskor och hambopolskor, men nya melodunter från Stockholm och Köpenhamn, ja, från själfva Hamburg, och när han spelade den polka, som då var mest på modet, den, som de kallade:

He didn't just know polskas and hambo-polskas, but new tunes from Stockholm and Copenhagen—yes, from Hamburg itself—and when he played the polka that was most in fashion then, the one they called:

» Der vän, som kommt!»

“Der vän, som kommt!”

ja, då hoppade alla flickornas hjärtan i polkatakt, och en hvar af dem tänkte på Per skräddare.

well, then every girl's heart leaped to the rhythm of the polka, and each and every one of them thought of Per the tailor.

» Om du ändå kunde lära dig att spela som Per skräddare!»

“If only you could learn to play like Per the tailor!”

sade fader Lars till sin gosse, och då, kan ni tänka er, gaf pojken endast detta svar:

said Father Lars to his boy, and then, can you imagine, the boy gave only this answer:

» Om jag också kunde, så ville jag inte!»

“Even if I could, I wouldn't want to!”

Nej, han satt i all stillhet och gjorde sina förbättringar på sin fidelunka, och då han ständigt sysslade med den, och aldrig tycktes tänka på annat, kallade man till sist honom själf för » Fidelunkan».

No, he sat in all quietness making his improvements to his fidelunka, and as he was constantly busy with it and never seemed to think of anything else, people eventually came to call him “Fidelunkan” himself.

» Om jag ändå visste, hvar du har den där flöjtstackarn,» sade modern, »i munnen eller i magen? Gapa, så att jag kan se efter!»

“If I only knew where you keep that poor wretch of a flute,” said his mother, “in your mouth or in your stomach? Open wide so I can take a look!”

Och gossen gapade, men då teg fidelunkan.

And the boy opened wide, but then the fidelunka fell silent.

Och modern talade till den gamla skolmästaren därom, och han sade, att de icke skulle vara bekymrade.

And the mother spoke to the old schoolmaster about it, and he said that they should not worry.

Det var en barnsjukdom, som säkert gick öfver, liksom mask, och han skulle nog kunna prygla det ut ur pojken, och så slog han honom med linjalen så att det sved.

It was a childhood illness that was sure to pass, just like worms, and he could certainly flog it out of the boy, so he struck him with the ruler until it smarted.

Gubben Lars frågade till och med prästen, och han var icke säker på, om icke arfsynden själf dref sitt spel med i saken och lofvade att varna därför; och i nästa predikan han höll, som var så lång som från jul och till midsommar, och så galant afdelad i tre lika långa delar, gaf han en och annan vink om att hvad som icke är till gagn för en själf eller ens nästa, och hvad som icke liknar något man har känt förut, är det bäst att akta sig för som för spöken.

Old Lars even asked the minister, who wasn't sure whether original sin itself wasn't playing a part in the matter and promised to warn against it; and in his next sermon, which was as long as from Christmas to Midsummer and so splendidly divided into three equal parts, he gave a hint or two that whatever is not of benefit to oneself or one's neighbor, and whatever does not resemble anything known before, is best guarded against like ghosts.

Men den, som var Fidelunkans värsta ovän, det var skolmamsellen.

But the one who was Fidelunkan's worst enemy was the schoolmistress.

Det var en folkskolelärarinna, som nu aflöste den gamle skolmästaren, och det var en mamsell med ben i näsan och benan på sned, må ni tro!

She was an elementary school teacher who now replaced the old schoolmaster, and she was a lady with backbone and a crooked parting in her hair, mind you!

Och så hon kunde se’n!

And oh, what she knew!

Hon lärde barnen att tänka efter ljudmetoden, och hon kunde slå upp i almanackan och finna regler för allt hvad man skall tro och göra.

She taught the children to think using the phonetic method, and she could look up in the almanac and find rules for everything one ought to believe and do.

» Hvad ¯är¯ det med din fidelunka?»

“What *is* it with your fidelunka?”

frågade hon gossen och såg skarpt på honom.

she asked the boy, looking sharply at him.

» Hvad hör den till för en art af instrument? Är det ett konstinstrument eller ett folkinstrument? Hvad innehåller den och hvad kan den åstadkomma? Låt mig bara få se den, så skall jag förklara den för dig.»

“What kind of instrument does it belong to? Is it an art instrument or a folk instrument? What does it contain and what can it achieve? Just let me see it, and I will explain it to you.”

Men gossen svarade icke alls.

But the boy did not answer at all.

Han stirrade henne stint in i ögonen, bet ihop läpparna och hvisslade helt sakta den gladaste melodi på sin fidelunka.

He stared her straight in the eye, bit his lips, and whistled the happiest tune ever so softly on his fidelunka.

» Du är en envis best, eller också är du inte riktig,» sade lärarinnan, och det blef snart det vanliga talet, att gossen icke var riktig.

“You are a stubborn beast, or else you are not right in the head,” said the teacher, and soon it became common talk that the boy was not right in the head.

Men då grät modern och sade, att om det så var det sista ord hon skulle säga, så var det det, att hennes Fidelunka-pojke var »riktig».

But then his mother cried and said that even if it were the last word she ever spoke, her Fidelunka boy was indeed “right”.

Emellertid brydde sig icke gossen om, hvad de sade om honom, eller han försökte att icke bry sig om det.

However, the boy did not care about what they said about him, or he tried not to care about it.

Ibland såg han verkligen så sorgsen och olycklig ut, att det kunde göra en riktigt ondt om honom.

Sometimes he looked so sad and miserable indeed that one could feel truly sorry for him.

Ibland blef han så arg och ond, att ingen vågade komma nära honom, och så kunde han åter se ut, som om han bara satt och gapskrattade åt dem allesammans.

Sometimes he became so angry and fierce that no one dared come near him, and then again he could look as though he were just sitting there laughing out loud at all of them.

Men flere och flere nyheter hittade han på med sin fidelunka.

But he invented more and more new tricks with his fidelunka.

Allt hvad han såg och hörde stoppade han in i den, och om allting kunde sedan fidelunkan sjunga.

Everything he saw and heard he stuffed into it, and about everything the fidelunka could then sing.

Först var det trastarna i talltopparna, och bäcken, som kom ned från berget.

First it was the thrushes in the pine tops, and the brook that came down from the mountain.

De bodde alltid i fidelunkan.

They always lived in the fidelunka.

Så kom natten och mörkret dit, och så ville gossen försöka, om han icke kunde få stjärnorna in i den; åtminstone ett par af de små.

Then night and darkness fell, and the boy wanted to try if he couldn't get the stars inside it; at least a couple of the small ones.

Och då han en afton satt och spelade för sig själf, medan modern kokade gröt, såg hon upp och sade:

And as he sat playing to himself one evening while his mother was boiling porridge, she looked up and said:

» Hvad det där var mildt och stjärnklart!»

“My, how gentle and starlit that was!”

Och så ville han ha moderns vänliga ögon och faderns stränga ord in i fidelunkan, och han försökte också med älfven, och med all den harm och vrede han kände, när de sade, att han icke var »riktig».

And then he wanted to capture his mother's kind eyes and his father's stern words into the fidelunka, and he tried with the river too, and with all the resentment and anger he felt when they said he was not “right”.

När han gick ensam ute i skogen och spelade, kände han det som om fåglar och träd, blommor och bäckar, allting omkring honom så väl förstod hvad han menade och svarade honom därpå.

When he walked alone out in the forest and played, he felt as if birds and trees, flowers and streams, everything around him understood so well what he meant and answered him in turn.

Och när han såg sin gamla mor le och gråta, när han spelade, såg han, att också hon förstod honom, men annars fanns det ingen i hela bygden, som brydde sig det ringaste om vare sig honom eller hans fidelunka.

And when he saw his old mother smile and cry as he played, he saw that she too understood him, but otherwise there was no one in the whole parish who cared in the least about either him or his fidelunka.

Ibland kunde han bli riktigt ängslig, och då tänkte han:

Sometimes he could get really anxious, and then he thought:

» Kanske är det sant, att jag inte är riktig?»

“Maybe it's true that I'm not right in the head?”

Men det varade endast ett ögonblick; så snart han började att spela, visste han, att det bästa, han hade, satt i hans fidelunka.

But that lasted only a moment; as soon as he began to play, he knew that the best thing he had was inside his fidelunka.

» Det är bara här i bygden folk inte begriper mig,» tänkte han.

“It's only here in the parish that people don't understand me,” he thought.

» Om någon komme långt bort ifrån, ifrån ett ställe, där de aldrig ha hört hvarken skolmästarens fiol eller Per skräddares klarinett, skulle de kanske tycka om, att höra på min fidelunka.»

“If someone came from far away, from a place where they have never heard either the schoolmaster's violin or Per the tailor's clarinet, maybe they would like to listen to my fidelunka.”

Och om sommaren kommo verkligen två främmande herrar resande och togo in på gästgifvargården.

And in the summer, two stranger gentlemen indeed arrived travelling and stayed at the inn.

Det var sådana herrar, som skrifva i tidningar, och som nu reste land och rike omkring för att få något att skrifva om.

They were the kind of gentlemen who write for newspapers, and who were now travelling around the country to find something to write about.

De vände sig till prästen och till skolläraren och framför allt till folkskollärarinnan, ty hon kunde nog bäst af alla ge dem upplysning om, hvar det fanns något »folkligt».

They turned to the minister and to the schoolmaster, and above all to the elementary schoolmistress, for she could probably best of all inform them where anything “truly of the folk” could be found.

Och skollärarinnan kom rusande och sade dem, att hon hade två alldeles utmärkta spelmän att låta dem höra.

And the schoolmistress came rushing and told them that she had two quite excellent musicians for them to hear.

Den ena var den gamle skolmästaren, bondemannen, som spelade på sin fiol med tre strängar.

One was the old schoolmaster, the peasant man, who played on his violin with three strings.

Det var så fult och falskt som möjligt, men det var just det, som var det fina.

It was as ugly and out of tune as possible, but that was precisely what was so fine about it.

Den andra var Per skräddare; han var den, som spelade allt som »låg i luften».

The other was Per the tailor; he was the one who played everything that was “in the air”.

Han hade en klarinett, som skrek och gnällde hvarenda visa, som var på modet, och när han spelade:

He had a clarinet that screeched and whined every song that was in fashion, and when he played:

» Der vän, som kommt», kunde man säga, att han anslog rätta strängen i folkets bröst.

“Der vän, som kommt”, one could say that he struck the right chord in the people's heart.

Fidelunkan nämnde hon icke ens.

She did not even mention Fidelunkan.

Hvem gitter tala om hvarje struntpojke, som springer kring knutarna och hvisslar.

Who bothers to speak of every foolish boy running around the corners whistling?

Och så skref den ena af herrarna en lång historia om skolmästaren:

And so one of the gentlemen wrote a long story about the schoolmaster:

»den hjärtlige gamle fiolspelaren», och den andre skref om Per skräddare:

“the hearty old violin player”, and the other wrote about Per the tailor:

»nutidens och folkets man» — men ingen af dem brydde sig det minsta om Fidelunkan.

“the man of present times and of the people” — but neither of them cared in the least about Fidelunkan.

Han vallade just då kor uppe i fjället, och spelade för alla de hvita fåglarna vid Lofallet.

He was just then herding cows up in the mountains, playing for all the white birds by Lofallet.

Om man bara hade låtit honom vara i fred, men då hösten kom, började åter alla människor att käxa på honom.

If only people had left him in peace, but when autumn arrived, everyone began nagging at him again.

Prästen förmanade, skolläraren bannade, folkskollärarinnan hånade, fadern grälade, flickorna skrattade.

The minister admonished, the schoolmaster scolded, the elementary schoolmistress mocked, his father argued, and the girls laughed.

Bara han kom gående, den stackars gossen, ropade alla:

Whenever he came walking along, the poor boy, everyone shouted:

» Se, där kommer den token med sin fidelunka!»

“Look, there comes that fool with his fidelunka!”

Men se, då blef gossen ond.

But look, then the boy grew angry.

Han klämde sin fidelunka hårdt mellan tänderna, och han rynkade ögonbrynen och började att blåsa, så att kinderna stodo som segel på en fregatt.

He clamped his fidelunka hard between his teeth, knit his brows, and began to blow so that his cheeks billowed like the sails of a frigate.

Ute blåste det också.

Outside, the wind was blowing too.

Stormen slet alla de vissna bladen af träden och jagade dem framför sig som en flock vilda fåglar.

The storm tore all the withered leaves from the trees and chased them before it like a flock of wild birds.

Innanför de stängda luckorna i prästgården satt prästen och spelade kort med sin hustru.

Behind the closed shutters of the parsonage, the minister sat playing cards with his wife.

Där var varmt och godt, ljus på bordet, och prästfrun hade lagat en stor, rykande toddy till prästfar.

It was warm and cozy in there, with lights on the table, and the minister's wife had prepared a large, steaming toddy for him.

Prästen var vid godt lynne, ty han satt med trumf ess på handen, men just som han skulle till att lägga ut det, får han höra det förskräckligaste tjut.

The minister was in good spirits, for he held the ace of trumps in his hand, but just as he was about to play it, he heard the most terrifying howl.

Det var Fidelunkan, som gick förbi och blåste på ett stycke.

It was Fidelunkan, walking past and blowing a tune.

Det hven och ropade och hotade som basuner.

It whistled and shouted and threatened like trumpets.

» Hu, bevare mig!»

“Oh, heavens preserve me!”

sade prästfar och släppte korten.

said the minister and dropped the cards.

» Det var otrefligt! Det låter ju som själfva domsbasunen! Nej, mor! Jag tror vi kasta korten!»

“How unpleasant! Why, it sounds like the trumpet of doom itself! No, mother! I think we should throw in the cards!”

fortfor prästen.

continued the minister.

» Det var en vidrig musik,» och så reste han sig och gick in i husets allra innersta kammare, och där stod han och höll för öronen, ty det var riktigt styggt, hvad de trumpeterna liknade domsbasunen.

“That was dreadful music,” and so he got up and went into the innermost chamber of the house, standing there with his hands over his ears, for it was truly awful how those trumpets sounded like the trumpet of doom.

Men Fidelunkan gick vidare och kom till skolmästarhuset.

But Fidelunkan walked on and came to the schoolmaster's house.

Där började han ett nytt stycke.

There he began a new tune.

Skolmästaren satt och halfsof öfver tre dumma bondpojkar, som han skulle läsa öfver med, och allt emellanåt gaf han dem ett rapp.

The schoolmaster sat half-asleep over three stupid peasant boys he was supposed to be tutoring, and every now and then he gave them a lash.

Då spratt han upp och lyssnade.

Then he startled awake and listened.

Det var förskräckligt, hvad det skrek utanför!

It was terrible, how it screeched outside!

Det lät, som om alla de gossar, han hade pryglat och örfilat i hela sitt lif, hade stämt möte och nu vrålade under hans fönster.

It sounded as if all the boys he had flogged and slapped in his entire life had arranged a meeting and were now bellowing beneath his window.

Han hade knipit många både gula och blå, och Fidelunkan brukade han dra vid örat tvärs öfver golfvet och så ge honom med linjalen.

He had pinched many till they were black and blue, and Fidelunkan he used to drag by the ear across the floor and then strike him with the ruler.

Nu var det som om hundra gossars jämmerrop och ilska piskade på rutorna.

Now it was as if the wailing and rage of a hundred boys were whipping against the windowpanes.

Skolmästaren slog igen boken och skakade sömnen af sig.

The schoolmaster slammed the book shut and shook off his sleepiness.

» Det kan vara nog för i dag, gossar!»

“That will do for today, boys!”

sade han.

he said.

» Det är ju ett sådant Herrans väder, att ingen kan höra ett ljud,» — och så lät han gossarna springa.

“Why, the weather is so terrible that no one can hear a sound,” — and so he let the boys run off.

Men Fidelunkan var redan långt borta, inne i byn, gömd under värdshussalens fönster, innanför hvilket Per skräddare spelade till dans på sin gnällande klarinett.

But Fidelunkan was already far away, inside the village, hidden beneath the inn's hall window, inside which Per the tailor was playing for a dance on his whining clarinet.

Det var just:

It was precisely:

» Der vän, som kommt», som han med gälla toner afblåste, då Fidelunkan tog upp andra stämman på sin fidelunka.

“Der vän, som kommt”, which he piped out in shrill tones, when Fidelunkan took up the second voice on his fidelunka.

Han spelade också:

He also played:

» Der vän, som kommt», men hela tiden en half ton bredvid.

“Der vän, som kommt”, but all the time a semitone off.

Lika tydligt och klart, som skräddaren spelade melodien, lika tydligt följde Fidelunkan en half ton under, hängande sig så fast, som om han hade tag med båda händer.

Just as distinctly and clearly as the tailor played the melody, just as distinctly Fidelunkan followed a semitone below, holding on as firmly as if he had a grip with both hands.

Skräddaren hörde, hur underligt klarinetten lät.

The tailor heard how strange the clarinet sounded.

Han blef rödare och rödare i ansiktet, ögonen lyste som bläck och bolmade ut ur hufvudet, och kinderna svällde som luftballonger.

He grew redder and redder in the face, his eyes gleamed like ink and bulged out of his head, and his cheeks swelled like air balloons.

» Nej men, Per skräddare! Hur spelar du i kväll!»

“Well now, Per the tailor! How are you playing tonight!”

ropade flickorna.

shouted the girls.

» Hu, hvad det är falskt!»

“Ugh, how out of tune it is!”

och så höllo de för öronen.

and so they covered their ears.

Men Per skräddare skrek med dubbel kraft på klarinetten, och Fidelunkan skrek lika högt en half ton under.

But Per the tailor screeched with double force on the clarinet, and Fidelunkan screeched just as loudly a semitone below.

Då började alla gossarna att skratta åt Per skräddare.

Then all the boys began to laugh at Per the tailor.

Han var blå i ansiktet och hans svarta hår droppade af svett och pomada.

He was blue in the face and his black hair dripped with sweat and pomade.

Han kråmade och spände sig i sin blå vadmalsdräkt under sin prickiga halsduk och såg ut som en kalkontupp, som pöser upp sig.

He strutted and puffed himself up in his blue homespun suit beneath his polka-dot scarf, looking like a turkey cock preening itself.

Men lika skärande falskt tjöt klarinetten.

But just as piercingly out of tune the clarinet shrieked.

» Jag spelar rent! Jag ¯vet¯, att jag spelar rent!»

“I am playing in tune! I *know* that I am playing in tune!”

skrek han med tårar i ögonen och kastade klarinetten; men då kilade Fidelunkan in i skogen.

he cried with tears in his eyes and threw the clarinet; but then Fidelunkan scuttled off into the forest.

Utanför det lilla huset, där skolmamsellen bodde, stannade han.

Outside the small house where the schoolmistress lived, he stopped.

Där inne brann ljus.

Inside, a light was burning.

Mamsellen satt och skref på en uppsats om:

The schoolmistress sat writing an essay on:

» Folkmusiken och dess betydelse», då Fidelunkan smög sig tätt under fönstret och gaf henne ett glatt lag med fidelunkan.

“Folk Music and Its Significance”, when Fidelunkan crept close beneath the window and gave her a merry blast with the fidelunka.

Det lät som en hel orkester skulle ha exploderat utanför rutorna.

It sounded as if a whole orchestra had exploded outside the windowpanes.

Hon for upp med ett skrik.

She leaped up with a cry.

» Hvad är det? Hvad är det? Jag tycker mig skönja ett folkmotiv i allt detta virrvarr, men sammanbindningen! Harmonierna! Hvad i alla dar är det?»

“What is that? What is that? I seem to discern a folk motif in all this jumble, but the phrasing! The harmonies! What on earth is it?”

Nu lät gossen fidelunkan spraka.

Now the boy let the fidelunka crackle.

Den stormade och dansade, jublade och hvirflade i ett sådant raseri af toner, att lärarinnan omöjligt kunde sitta stilla.

It raged and danced, rejoiced and whirled in such a fury of tones that it was impossible for the teacher to sit still.

» Nej, detta ¯skall¯ undersökas!»

“No, this *must* be investigated!”

ropade hon och rusade ut genom dörren.

she shouted and rushed out through the door.

Hon såg just Fidelunkans ena ben, då han försvann in i skogen — och hon efter.

She just caught sight of one of Fidelunkan's legs as he disappeared into the forest — and she went after him.

Det blåste hårdare och hårdare; det blåste upp till storm.

The wind blew harder and harder; it was blowing up to a storm.

Fidelunkan spelade med full musik bakom en buske, och mamsellen jagade dit bort.

Fidelunkan played with full music behind a bush, and the schoolmistress chased over there.

Då var han långt borta bakom ett träd och blåste tre klingande hornsignaler.

By then he was far away behind a tree, blowing three ringing horn signals.

Som en hvirfvelvind var hon efter.

Like a whirlwind, she was after him.

Men han var rask på foten och nu hörde hon långt, långt borta fidelunkan klinga som en kontrabas.

But he was swift on his feet, and now she heard, far, far away, the fidelunka sounding like a double bass.

Andlös rusade hon fram öfver visset löf och afbrutna grenar, föll öfver stenar och plaskade ned i bäckarna — men fidelunkan ljöd mer och mer på afstånd, och nu försvann den i fjärran som en klingande violinton, som mamsellen i alla fall aldrig skulle nå.

Breathless, she rushed forward over withered leaves and broken branches, fell over stones, and splashed down into streams — but the fidelunka sounded further and further in the distance, and now it vanished into the far off like a ringing violin tone that the schoolmistress would never reach anyway.

Hon satt på marken och gned sina stötta knän, och så traskade hon hem för att sluta sin uppsats om folkmusiken.

She sat on the ground rubbing her bruised knees, and then she trudged home to finish her essay on folk music.

Då Fidelunkan den kvällen kom in till sina föräldrar, var han vid godt lynne.

When Fidelunkan came home to his parents that evening, he was in good spirits.

Hans kinder blossade, och han log med strålande ögon.

His cheeks were glowing, and he smiled with radiant eyes.

» Hvarför är du så glad?»

“Why are you so happy?”

frågade modern.

asked his mother.

» Å, jag har blåst dem ett stycke!»

“Oh, I've played them a tune!”

svarade han blott.

he merely answered.

» Nåå,» sade fadern, som kom in.

“Well now,” said his father, coming in.

» Vill du nu ta reson och bli skomakare?»

“Are you going to listen to reason now and become a shoemaker?”

» Ja, men först ska jag spela för far och mor!»

“Yes, but first I am going to play for Father and Mother!”

sade gossen och satte fidelunkan till rätta.

said the boy, adjusting his fidelunka.

» Nu ska ni dansa er egen hjärtepolska.»

“Now you shall dance your very own heart-polska.”

» Dansa!»

“Dance!”

sade fadern.

said his father.

» Inte ha vi tid att dansa. Vi ska arbeta.»

“We don't have time to dance. We have to work.”

Men Fidelunkan hade redan börjat på polskan.

But Fidelunkan had already started on the polska.

Det var den polska de hade dansat den midsommarafton, då mor Anna hade lofvat fader Lars att bli hans hustru.

It was the polska they had danced that Midsummer's Eve when Mother Anna had promised Father Lars to become his wife.

Den gick ibland i dur, ibland i moll, den svängde och kastade mellan sorg och lycksalighet.

It went sometimes in major, sometimes in minor, swaying and tossing between sorrow and bliss.

Det lät som björkdoft och midsommarglans och hade underliga toner som midsommarnatten med bloss under stjärnorna.

It sounded like the scent of birch and midsummer splendour, carrying strange tones like the Midsummer night with torches under the stars.

Den lockade och kallade och var så tjusande, att gamle Lars lade bort stöfveln, han skulle lappa, och mor Anna satte bort mjölkbunken.

It enticed and called, and was so enchanting that old Lars put away the boot he was meant to mend, and Mother Anna set aside the milk bowl.

Och så togo de gamla hvarandra i famn och började dansa.

And then the old folks took each other in their arms and began to dance.

Först hoppade de stelt och med små steg, men tonerna fångade dem och lyfte dem och svingade dem, och snabbare och snabbare hvirflade de öfver golfvet.

At first they hopped stiffly and with small steps, but the music caught them, lifted them, and swung them, and faster and faster they whirled across the floor.

» Jag är visst bara aderton år,» log mor Anna.

“Surely I am only eighteen years old,” smiled Mother Anna.

» Och jag är tjugu!»

“And I am twenty!”

ropade Lars, »och nu tar jag dig till min allra käraste vän och dansar med dig hela lifvet igenom!»

cried Lars, “and now I take you as my dearest friend and dance with you through all of life once more!”

» Aldrig har jag varit så lycklig som nu!»

“Never have I been as happy as now!”

ropade mor Anna och susade omkring.

cried Mother Anna, whirring around.

» Och aldrig jag så stark och glad!»

“And never have I been so strong and joyful!”

svarade Lars och slog stöfvelklacken i bjälken.

answered Lars, striking his boot heel against the floor beam.

» Och nu går jag,» sade gossen.

“And now I am going,” said the boy.

» Nu vill jag vara i fred och gå ensam ut i den vida världen och spela på min fidelunka!»

“Now I want to be left in peace and go out alone into the wide world to play on my fidelunka!”

Och så gick han.

And so he went.