Gossen, som ville se troll

The Boy Who Wanted to See a Troll

Det var en gång en bonde, som bodde långt inne i landet bakom en stor skog.

Once upon a time there was a farmer who lived far inland, behind a great forest.

Han hade en hustru och många barn, gossar och flickor, som alla voro välskapade och friska.

He had a wife and many children, boys and girls, all of whom were well-formed and healthy.

De voro också allesammans snälla och glada barn, utom en, som hette Olle.

They were also all kind and happy children, except for one, who was called Olle.

Olle var den tredje i ordningen af de tolf barnen.

Olle was the third in order among the twelve children.

Han var frisk och starkt byggd, lång och bredaxlad för sina tolf år.

He was healthy and strongly built, tall and broad-shouldered for his twelve years.

Lätt för att lära hade han också, både läsning och slöjd, och skulle redan ha kunnat vara sin far till god hjälp vid arbetet, men Olle hade icke lust med någonting.

He was also a quick learner, both in reading and handiwork, and could already have been a good help to his father in his work, but Olle had no desire for anything.

Allt, som han började på, kastade han snart igen, och om allt, hvad man bad honom göra, sade han, att det var så »tråkigt» och »enformigt».

Everything he started, he soon gave up again, and about everything he was asked to do, he said that it was so "boring" and "monotonous".

Det var som om han aldrig skulle vara riktigt närvarande, utan oftast satt han och stirrade för sig, som om han såg efter något, som ingen annan kunde se.

It was as if he was never really present; instead, he mostly sat staring into space, as if he were looking for something that no one else could see.

» Hvad glor du efter, Olle?»

"What are you staring at, Olle?"

frågade fadern.

asked his father.

» Ingenting!»

"Nothing!"

svarade Olle och blef röd i ansiktet.

answered Olle and blushed.

Men strax efteråt satt Olle igen och stirrade.

But soon after, Olle sat staring again.

Då tog modern honom afsides och talade mildt till honom.

Then his mother took him aside and spoke gently to him.

» Hvad i all världen, gossen min, är det du har i dina tankar? Det är som om du satt och stirrade efter något, du tänkte skulle komma!»

"What in the world, my boy, do you have on your mind? It's as if you were sitting staring after something you thought would come!"

Ja, då berättade Olle för modern, hvad han väntade på.

Well, then Olle told his mother what he was waiting for.

Han ville se ett troll.

He wanted to see a troll.

» Jag vet att de finn’s,» sade han, »och jag ¯ska¯ se ett! ¯Det¯ skulle vara lifvadt!»

"I know they exist," he said, "and I *will* see one! *That* would be exciting!"

Då grät modern och bad honom slå så stygga tankar ur hufvudet.

Then his mother wept and begged him to put such wicked thoughts out of his mind.

Trollen komma när man minst väntar det, och man måste be Gud bevara sig för att de skulle springa öfver ens väg, ty allt ondt och mörkt ha de i följe.

Trolls come when you least expect it, and one must pray to God to keep them from crossing one's path, for they bring all that is evil and dark with them.

Men Olle bet ihop läpparna och hviskade mellan tänderna:

But Olle clenched his teeth and whispered between them:

» Jag vill nu i alla fall se ett troll.»

"I still want to see a troll anyway."

Fadern hade snickrat en ny dragkista och målat den med blått och därpå de finaste rosentulpaner och liljeblommor.

His father had crafted a new chest of drawers and painted it blue, and on it the finest rose tulips and lily flowers.

Det var en riktig helgdagskista, och alla, som sågo den, slogo ihop händerna och ropade:

It was a true masterpiece of a chest, and everyone who saw it clapped their hands and shouted:

» Nej, tocken grannlåt!»

"My, what splendor!"

Olle sade ingenting, men när en af systrarna frågade honom:

Olle said nothing, but when one of his sisters asked him:

» Nog kan du väl tycka, att fars skrin är märkvärdigt,» så svarade Olle:

"Surely you must think father's chest is remarkable," Olle answered:

» Det är ju bara ett skrin. Jag vill hellre se ett troll.»

"It's just a chest. I'd rather see a troll."

Då barnen lekte och hade muntert med att plaska barfota i bäcken eller binda prinskedjor af näckrosstjälkar och hänga de hvita blommorna som tofsar, ville de ha Olle med i leken, men han stod långt borta och sade:

When the children played and had fun splashing barefoot in the stream or weaving prince chains from water lily stems and hanging the white flowers like tassels, they wanted Olle to join in the play, but he stood far away and said:

» Det där är så gammalt och vant. Nej, ni må tro, troll! Den, som kunde få se ett troll!»

"That is so old and familiar. No, you can believe me, trolls! If only someone could get to see a troll!"

Fadern och modern talade med hvarandra, och fadern tänkte, att han nu skulle göra ett riktigt storverk för att få gossens tankar in på en annan väg.

The father and mother spoke with each other, and the father thought that he would now perform a truly great deed to lead the boy's thoughts down another path.

Han bad honom en dag, att kamma sig bra med vatten, skura händerna rena och borsta sina söndagskläder.

One day, he asked him to comb his hair neatly with water, scrub his hands clean, and brush his Sunday clothes.

Han skulle få gå med till herrgården och se på den nya tjuren.

He was going to get to go along to the manor and look at the new bull.

Det var en jättetjur, som hela trakten talade om.

It was a giant bull that the whole countryside was talking about.

De vandrade tillsammans öfver åkrar och ängar till herrgårdens stora ladugård med det spetsiga taket.

They walked together across fields and meadows to the manor's large barn with the pointed roof.

Långt borta kunde man höra tjuren råma som ett lejon.

Far off in the distance, one could hear the bull bellowing like a lion.

Olle gjorde stora ögon.

Olle opened his eyes wide.

» Jo, jo,» sade fadern, »nu skall du få se på något riktigt kungligt!»

"Oh yes," said his father, "now you are going to see something truly royal!"

Och så förde han Olle in i ladugården, där den stora svarta tjuren stod bunden i kedjor med en ring genom nosen, rödblossande ögon och fradga kring munnen.

And so he led Olle into the barn, where the big black bull stood bound in chains with a ring through his nose, red-glowing eyes, and froth around his mouth.

» Ser du,» hviskade fadern helt sakta och högtidligt.

"Do you see?" whispered his father very softly and solemnly.

» Det står Kronprinsen!»

"There stands the Crown Prince!"

(Så hette tjuren).

(That was the bull's name).

Olle stod alldeles tyst och stirrade med stora ögon.

Olle stood completely silent and stared with wide eyes.

» Nåå?»

"Well?"

sade fadern i samma tysta, vördnadsfulla ton.

said his father in the same quiet, reverent tone.

» Hvad säger du nu?»

"What do you say now?"

» Det är ju i alla fall bara en tjur,» svarade Olle.

"It's still just a bull anyway," answered Olle.

» Jag vill se ett troll.»

"I want to see a troll."

Då blef fadern sorgsen.

Then his father grew sad.

Om icke » Kronprinsen» kunde fånga gossens tankar, så visste han då rakt inte, hvad han skulle hitta på.

If "the Crown Prince" could not capture the boy's mind, he simply did not know what to come up with next.

Men så hände det en tid efteråt, att det blef marknad i köpingen.

But then it happened a while later that there was a fair in the market town.

Den låg tre mil från torpet, och det var en hel resa att komma dit, men fadern, som hade ett par tunnor potatis att sälja, tog sin kärra och sin häst och åkte dit in.

It lay three Swedish miles from the cottage, and it was quite a journey to get there, but the father, who had a couple of barrels of potatoes to sell, took his cart and his horse and drove in.

Och så skulle Olle få följa med.

And Olle was allowed to come along.

Fanns det något ställe på jorden, där man kunde få se underbara saker, så var det väl under marknadstiden, och nu hade fadern och modern föresatt sig att göra allt för att hitta på något, som kunde fånga gossens tankar.

If there was any place on earth where one could see wonderful things, it must be during the fair, and now the father and mother had resolved to do everything to find something that could capture the boy's mind.

Och så åkte de in till köpingen.

And so they drove into the market town.

Det var också de märkvärdigaste ting Olle fick se!

And what remarkable things Olle got to see!

Där såg han ett menageri med lejon och björnar och små lustiga apor.

There he saw a menagerie with lions and bears and funny little monkeys.

Han fick skjuta till måls i en skjutbana på målade indianer med tatuerade kroppar och fjäderkronor på hufvudet, och på stortorget mötte de själfva borgmästaren i stor uniform.

He got to shoot at targets in a shooting gallery at painted Indians with tattooed bodies and feather headdresses, and in the main square they met the mayor himself in full uniform.

Men hvar gång fadern frågade honom:

But every time his father asked him:

» Nå, Olle, hvad säger du nu?»

"Well, Olle, what do you say now?"

så svarade Olle:

Olle replied:

» Jag ville hellre se ett troll!»

"I'd rather see a troll!"

Då tog fadern honom slutligen med sig in på en gård, där utklädda människor gjorde de besynnerligaste konster.

Then his father finally took him into a courtyard, where people in costumes performed the most extraordinary tricks.

Där fanns en karl, som kunde kasta med ett dussin kulor på en gång, en gosse, som, iklädd röda simbyxor med guldpaljetter, kunde gå på händerna och lägga fötterna bakåt, omkring sin hals.

There was a man who could juggle a dozen balls at once, and a boy dressed in red swimming trunks with gold sequins who could walk on his hands and fold his feet back around his neck.

Där fanns till och med en karl, som, utklädd i en hvit dräkt och hvitmenad i ansiktet, slukade brinnande blår, så att det rykte omkring honom och sedan drog tio alnar sidenband ut ur munnen.

There was even a man dressed in white with a whitewashed face who swallowed burning flax so that smoke billowed around him, and then pulled ten ells of silk ribbon out of his mouth.

Olles far höll honom fast i handen och lät honom se på allt.

Olle's father held his hand firmly and let him look at everything.

» Var inte rädd, Olle lille,» sade han, »det är bara spektakel.»

"Don't be afraid, little Olle," he said, "it's just a show."

» Jag är inte rädd alls,» svarade Olle, »men jag vill hellre se ett troll.»

"I am not afraid at all," answered Olle, "but I'd rather see a troll."

Då blef fadern ledsen.

Then his father grew sad.

Han spände hästen för vagnen igen och åkte med Olle, utan att säga ett ord, den långa vägen från köpingen och hem till deras torp bakom skogen.

He harnessed the horse to the cart again and drove with Olle, without saying a word, the long way back from the market town to their cottage behind the forest.

Dag efter dag blef Olle allt mera besynnerlig.

Day after day, Olle became stranger and stranger.

Han brydde sig till sist hvarken om far eller mor, han leddes vid allt och ville knappt äta.

In the end, he cared neither for his father nor his mother; he was tired of everything and barely wanted to eat.

Han gick bara och trånade och längtade efter, att en gång få se ett troll!

He just went about pining and longing to see a troll for once!

Då kom det en dag en resande till torpet.

Then one day, a traveler arrived at the cottage.

Det var en karl från ett bruk, som låg en styf mil därifrån, på andra sidan berget.

It was a man from an ironworks a good mile away, on the other side of the mountain.

Han hade ärende till herrgården, men i förbifarten kom han och hälsade på Olles far, som han var bekant med.

He had business at the manor, but in passing he stopped by to visit Olle's father, who was an acquaintance.

Medan de sutto och åto, och alla tolf barnen sutto kring bordet, tog den främmande dem alla i betraktande, och längst såg han på Olle.

While they sat eating, with all twelve children around the table, the stranger looked at them all, and his eyes rested longest on Olle.

» Det var en stor och stark pojke du har där, Nils,» sade han till fadern.

"That's a big and strong boy you have there, Nils," he said to the father.

» Han kan väl redan göra skäl för födan och vara dig en arm till i arbetet.»

"Surely he can already earn his keep and be an extra pair of hands to you in your work."

Olle blef röd och doppade ansiktet djupt ned öfver gröten, men fadern svarade hårdt:

Olle blushed and dipped his face deep over his porridge, but his father answered harshly:

» Han är nog stor och stark till växten, och dum är han inte heller, men kollrig är han! Han bryr sig hvarken om far eller mor, hvarken om arbete eller lek. Han går bara, den tokiga pojken, och längtar efter att få se ett troll!»

"He is big and strong enough in stature, and he isn't stupid either, but he's gone mad! He cares neither for father nor mother, neither for work nor play. The foolish boy just goes around longing to see a troll!"

» Jaså,» sade brukskarlen och skrattade, »har ni inga troll på den här sidan skogen?»

"Is that so?" said the ironworks man and laughed. "Have you no trolls on this side of the forest?"

» Nej,» svarade Olle och tittade upp.

"No," answered Olle and looked up.

» Har ni kanske?»

"Do you have any, perhaps?"

» Om vi har!»

"Do we ever!"

svarade brukskarlen.

answered the ironworks man.

Han smackade endast med läpparna och höjde på ögonbrynen, och så började han att äta raskt af gröten.

He merely smacked his lips and raised his eyebrows, and then he began to eat his porridge quickly.

Men då de hade ätit, sprang Olle efter karlen och höll honom i tröjan.

But when they had finished eating, Olle ran after the man and held onto his jacket.

» Du — du,» hviskade han, »var snäll och beskedlig och säg mig, hur jag ska kunna få se ett troll!»

"You—you," he whispered, "please be kind and tell me how I can get to see a troll!"

Jo, det kunde brukskarlen nog säga honom, bara han ville hålla det hemligt och göra precis så, som han nu skulle tala om.

Well, the ironworks man could certainly tell him that, provided he kept it secret and did exactly as he was about to instruct.

Han skulle gå hemifrån en afton vid nytändningen, tvärs öfver alla gärden och ängar och upp mot den stora skogen på bergåsen.

He was to leave home one evening at the new moon, across all the fields and meadows and up toward the big forest on the mountain ridge.

Det var nu i oktober, och solen gick ned före sex, så att han måste ge sig i väg vid tretiden.

It was now October, and the sun set before six, so he had to set off around three o'clock.

När han kom till åsen, skulle han gå den breda vägen upp genom skogen, och följa den så långt han kunde komma, tilldess han nådde en skiljoväg, där det stod en vägvisare, hvarpå han kunde läsa:

When he reached the ridge, he was to take the broad road up through the forest and follow it as far as he could go, until he reached a crossroad where there stood a signpost on which he could read:

» Till Säfsta bruk», då skulle han vända in på denna väg och gå väl en half timme.

"To Säfsta ironworks", then he was to turn onto this road and walk for a good half hour.

När han var vid slutet af skogen, skulle han se en dunge ovanligt stora granar, som stodo alldeles vid kanten af en sandås, som var till hälften urgräfd.

When he reached the end of the forest, he would see a grove of unusually large spruces standing right at the edge of a sand ridge that was half-excavated.

Då skulle han gå in bland dessa granar och gömma sig mellan enbuskarna under dem, så nära sluttningen som möjligt, ligga alldeles stilla och hålla ögonen säkert riktade på vägen djupt under sluttningen.

Then he was to go in among those spruces and hide between the juniper bushes beneath them, as close to the slope as possible, lie completely still, and keep his eyes fixed on the road deep below the slope.

Där nere skulle trollet komma.

Down there, the troll would come.

Men han fick icke förlora tålamodet, utan ligga alldeles stilla, ty först då det var kolmörkt, vågade sig trollet fram.

But he must not lose patience and had to lie completely still, for only when it was pitch dark did the troll dare to come out.

» Och när det kommer, då?»

"And when it comes, then?"

frågade Olle med andan i halsen.

asked Olle, holding his breath.

» Hvad ska jag då göra?»

"What should I do then?"

» Ja, då får du laga, att du reder dig själf,» svarade brukskarlen.

"Well, then you must see to it that you manage by yourself," answered the ironworks man.

» Om du så länge har längtat efter trollet, måtte du väl veta, hur du ska bemöta det,» — och så reste han.

"If you have longed for the troll for so long, you ought to know how to meet it," — and then he left.

Nu gick Olle bara och väntade på, att det skulle bli nymåne, och så fick han veta, att det skulle bli kvällen därpå, som var en torsdagskväll.

Now Olle did nothing but wait for the new moon, and then he learned that it would be the following evening, which was a Thursday evening.

Strax efter middagen började han blifva orolig och gå ut och in, väl hundra gånger.

Right after dinner he began to grow restless and go in and out at least a hundred times.

Men då klockan slog tre, var han redan långt ute på fälten.

But when the clock struck three, he was already far out in the fields.

Han sprang allt hvad han kunde, och först då han hade nått en linddunge, som stod halfvägs till åsen, vände han sig för att se sig om tillbaka.

He ran as fast as he could, and only when he reached a grove of linden trees halfway to the ridge did he turn around to look back.

Men han såg ingen.

But he saw no one.

Han kunde endast se skorstenen på faderns stuga, hvarifrån röken helt fredligt steg upp mot himlen.

He could only see the chimney of his father's cottage, from which the smoke rose quite peacefully toward the sky.

Det var en grå höstdag med jagande moln, men egentligen ingen blåst.

It was a gray autumn day with scudding clouds, but not really any wind.

Det var underligt att skyarna kunde simma så raskt fram öfver himlen.

It was strange that the clouds could float so quickly across the sky.

Det var väl något drag i högre lagren där uppe.

There must have been a draft in the higher layers up there.

Olle stod och pustade ut ett ögonblick, men så kilade han vidare.

Olle stood catching his breath for a moment, but then he scurried on.

Ju närmare åsen han kom, dess högre tyckte han, att fjällryggen steg.

The closer he came to the ridge, the higher he thought the mountain ridge rose.

Den svarta furuskogen såg så kolsvart ut, och däri lyste lönnarna så röda som brinnande bål, medan björkarna redan voro gula och tunna i löfvet.

The black pine forest looked so pitch-black, and within it the maples shone as red as burning bonfires, while the birches were already yellow and thin-leaved.

Nu stod Olle alldeles uppe under berget.

Now Olle stood right at the foot of the mountain.

En vild, hvit bergbäck kom rasslande ned öfver stenarna, och regnet, som under de senaste veckorna ofta hade fallit, hade skurit djupa fåror i gruset på vägen.

A wild, white mountain stream came rattling down over the stones, and the rain, which had often fallen during the past few weeks, had cut deep ruts into the gravel on the road.

Det hade varit ganska besvärligt att klättra uppför, men nu var Olle i alla fall så högt han kunde komma och hade endast att följa vägen rakt fram.

It had been quite difficult to climb up, but now Olle was as high as he could go anyway and only had to follow the road straight ahead.

Han såg den gå som ett bredt, hvitt band mellan de höga furorna och granarna.

He saw it winding like a broad, white ribbon between the tall pines and spruces.

Han mötte icke en vagn, icke en människa, och han tyckte, att han liksom var ensam i hela världen.

He met not a cart, not a soul, and he felt as if he were all alone in the whole world.

Det susade så sorgligt i de breda talltopparna, och då solen gled ned mot horisonten, blef luften kall och bitande.

It sighed so mournfully in the broad pine tops, and as the sun slid toward the horizon, the air became cold and biting.

Ännu var han icke vid sidovägen, och när han sedan skulle hem, ja då skulle det vara natt!

He was not yet at the side road, and when he was to go home later—well, then it would be night!

Tänk om han skulle vända om!

What if he should turn back?

Och så inte få se trollet!

And then not get to see the troll!

Nej, skulle det vara, så skulle det vara nu, och en kruka ville han icke vara.

No, if it was to happen, it had to be now, and he didn't want to be a coward.

Så började han springa igen, och snart kom han till skiljovägen, där vägvisaren stod med:

So he started running again, and soon he reached the fork in the road where the signpost stood with:

» Till Säfsta bruk» skrifvet högt uppe på ett bräde.

"To Säfsta ironworks" written high up on a board.

Det såg underligt hvitt ut mot den svarta skogen och den grönbleka aftonhimlen.

It looked strangely white against the black forest and the pale green evening sky.

Det började bli mörkt i skogen, då Olle nådde dess yttersta gräns och gick uppför sandåsen, där de stora granarna stodo.

It was starting to get dark in the forest when Olle reached its outermost edge and went up the sand ridge where the large spruces stood.

Det var lätt att finna platsen, och han skyndade sig in mellan enarna och den höga ljungen och kröp ned ibland dem.

It was easy to find the spot, and he hurried in among the junipers and the tall heather and crawled down among them.

Djupt under sandåsens andra sida gick en annan väg, men Olle kunde knappast se den för de höga buskarna han låg ibland, men dock höll han skarpt utkik åt det håll, där Säfsta bruk skulle ligga, som brukskarlen hade sagt honom.

Deep below the other side of the sand ridge ran another road, but Olle could barely see it through the tall bushes he lay among, yet he kept a sharp lookout in the direction where Säfsta ironworks was supposed to lie, as the ironworks man had told him.

Det var ganska fuktigt i gräset efter regnet, och de stickande enbärsbuskarna slogo honom i ansiktet, men nu skulle han stanna här, om det så vore till nästa morgon, ty trollet ¯skulle¯ han se.

It was quite damp in the grass after the rain, and the prickly juniper bushes struck his face, but now he was going to stay here, even if it were until next morning, for he *would* see the troll.

Solen var nu borta, och en kall grå färg täckte hela himlen.

The sun was gone now, and a cold gray color covered the whole sky.

Rundt omkring i skogen var det kolsvart, och öfverallt tisslade och knastrade det så underligt.

All around in the forest it was pitch-black, and everywhere there was such strange whispering and crackling.

Det var kanske trollet, som kilade omkring och när som helst kunde visa sig.

Perhaps it was the troll, scurrying around and ready to show itself at any moment.

Det kröp i ryggen på Olle, och hans ögon stodo på skaft, men ju mera han glodde, dess mindre kunde han se.

A shiver ran down Olle's spine, and his eyes were wide with tension, but the more he stared, the less he could see.

Det var som om allting utvidgade sig och drog sig tillsammans i oupphörliga förändringar.

It was as if everything were expanding and contracting in continuous changes.

Allting lefde, allting hviskade; hu!

Everything was alive, everything was whispering; ugh!

Det var inte trefligt, att vara där!

It was not pleasant being there!

Då såg han plötsligt något underligt krithvitt mellan träden.

Then he suddenly saw something strangely chalk-white between the trees.

Hvad kunde det vara!

What could it be!

Usch, det var otäckt ... det rörde sig också ... och se ...

Ugh, it was creepy ... it was moving too ... and look ...

Det var månen, en liten späd, fin nymåne, som lyste som silfver mellan de glidande molnen.

It was the moon, a delicate, fine new moon that shone like silver between the drifting clouds.

Ja, nu kunde trollet komma när som helst.

Yes, now the troll could come at any moment.

Olle låg på alla fyra som en hund och tittade med stela ögon ned i djupet mot söder.

Olle lay on all fours like a dog, looking with fixed eyes down into the depths toward the south.

Det var kallt och vått, där han låg, och furugrenarna öfver honom började vaja och susa.

It was cold and wet where he lay, and the pine branches above him began to sway and rustle.

Då hörde han långt, långt borta något, som lät så underligt klapprande, liksom när en stor orm rasslar fram mellan torra grenar.

Then, far, far away, he heard something that made a strange clattering sound, as when a large snake rattles through dry branches.

Nu steg ljudet, det slamrade, det knakade, det brakade, det brusade, och där — där — o, Herre Gud, hjälp mig! — där kommer trollet!

Now the sound grew; it clattered, it creaked, it crashed, it roared, and there—there—oh, Lord God, help me!—there comes the troll!

Olle såg först det stora förskräckliga hufvudet med två stora glödande ögon, stora som kaffekoppar, stora som hattkullar, stora som hövålmar, ögon, som sprutade eld och stirrade på Olle, som om de ville sluka honom lefvande.

Olle first saw the large, terrifying head with two huge glowing eyes, as big as coffee cups, as big as hat crowns, as big as haycocks, eyes that spewed fire and stared at Olle as if they wanted to swallow him alive.

Och ut ur trollets öppna gap stod rök och gnistor, och upp ur trollets stora, förskräckliga hufvud hvirflade en lång, svart rök, och just som odjuret var rakt under Olle gaf det till ett skrik, ett ohyggligt tjut, som skar genom hela skogen och kom Olles blod att stelna i hans ådror.

And out of the troll's open maw billowed smoke and sparks, and up from the troll's big, terrible head swirled a long, black plume of smoke, and just as the monster was directly beneath Olle, it let out a cry, a dreadful howl that pierced through the entire forest and made Olle's blood freeze in his veins.

Och trollet spärrade upp sitt eldgap och spottade gnistor omkring sig och såg på Olle med sina förfärliga ögon, och så skrek det igen så genomträngande vildt, som om det ville säga:

And the troll gapped open its fiery maw and spat sparks all around, looking at Olle with its terrible eyes, and then it screeched again so piercingly wild, as if it wanted to say:

» Du vill se troll, du! Ja, kom så skall jag äta dig!»

"You want to see trolls, do you! Well, come along and I will eat you!"

Och så slamrade trollet vidare med sin långa svans; ja den var väl en mil lång, och kolsvart som på en drake och kröp och slingrade sig utefter jorden som den värsta orm.

And so the troll clattered on with its long tail; indeed, it must have been a Swedish mile long, and pitch-black like a dragon's, crawling and winding along the ground like the worst snake.

Men då trollet skrek för tredje gången, blef Olle så rädd, att han rullade baklänges nedför sandåsen in i skogen och reste sig icke förr än han hade kommit på vägen, som ledde hem.

But when the troll screeched for the third time, Olle became so frightened that he rolled backward down the sand ridge into the forest and did not stand up until he reached the road that led home.

Och då han kunde stå på benen, ja, då sprang han så, som han aldrig hade sprungit förr.

And once he was on his feet, well, then he ran as he had never run before.

Han flög med benen och armarna hjulande som väderkvarnsvingar — in genom skogen, ned öfver berget, bort öfver alla fält och gärden, utan att andas, utan att se sig om, rakt hem till sina föräldrars stuga, och där på hufvudet i sängen och drog täcket öfver öronen, så att man bara kunde se hans hvita hårtopp sticka upp ofvanför.

He flew with his legs and arms pinwheeling like windmill sails—through the forest, down over the mountain, across all the fields and pastures, without stopping to breathe, without looking back, straight home to his parents' cottage, and there headfirst into bed, pulling the blanket over his ears so that only the white top of his hair could be seen sticking up above.

Där låg han och darrade och frös och svettades, och icke ett ord svarade han, på hvad man frågade honom om.

There he lay, trembling, shivering, and sweating, answering not a single word to anything he was asked.

Sjuk blef han och det på allvar, och i tre veckor låg han i feber och talade underliga ting om svarta troll med eldögon och draksvansar, som skreko så att man kunde bli tokig af att höra på det.

He fell ill, and seriously so, lying with a fever for three weeks while speaking strange things about black trolls with eyes of fire and dragon tails that screeched so loudly it could drive one mad to hear it.

Men då Olle blef frisk, var han som en annan gosse.

But when Olle recovered, he was like a changed boy.

Först och främst åt han med god aptit, och så arbetade han med ifver, och så började han att leka med de andra barnen, och när någon frågade honom:

First and foremost he ate with a good appetite, and he worked with eagerness, and he began to play with the other children, and whenever anyone asked him:

» Nå, Olle, skulle du inte vilja möta ett troll?»

"Well, Olle, wouldn't you like to meet a troll?"

såg han mycket allvarsam ut och svarade:

he looked very serious and answered:

» Akta dig, du, att säga så fult!»

"Careful now, don't say such dreadful things!"

Först många år senare fick Olle veta, att det troll, han den kvällen sett på vägen under skogen, var lokomotivet på nattåget, som på den nya banan gick från Säfsta bruk upp till Stockholm.

Only many years later did Olle learn that the troll he had seen that night on the road below the forest was the locomotive of the night train, which ran on the new railway line from Säfsta ironworks up to Stockholm.