TREDJE KAPITLET.

CHAPTER THREE.

Nybyggarna på Lill-Jans.

The Settlers at Lill-Jans.

Klockan var mellan åtta och nio den vackra majmorgonen, då Arvid Falk efter scenen hos brodern vandrade gatorna framåt, missnöjd med sig själv, missnöjd med brodern och missnöjd med det hela.

It was between eight and nine o'clock on that beautiful May morning when Arvid Falk, after the scene at his brother's house, walked along the streets, dissatisfied with himself, dissatisfied with his brother, and dissatisfied with everything.

Han önskade att det vore mulet och att han hade dåligt sällskap.

He wished that it were overcast and that he had bad company.

Att han var en skurk, det trodde han icke fullt på, men han var icke nöjd med sig själv, han var så van att ställa höga fordringar på sig, och han var inlärd att i brodern se ett slags styvfar, för vilken han hyste stor aktning, nästan vördnad.

That he was a scoundrel he did not entirely believe, but he was not satisfied with himself; he was so accustomed to placing high demands on himself, and he had been taught to see in his brother a kind of stepfather, for whom he felt great respect, almost reverence.

Men även andra tankar döko upp och gjorde honom bekymrad.

But other thoughts also cropped up and made him anxious.

Han var utan pengar och utan sysselsättning.

He was without money and without employment.

Detta senare var kanske det värsta, ty sysslolösheten var honom en svår fiende, begåvad med en aldrig vilande fantasi som han var.

The latter was perhaps the worst, for idleness was a dangerous enemy to him, gifted with a never-resting imagination as he was.

Under ganska obehagliga funderingar hade han kommit ner på lilla Trädgårdsgatan; han följde vänstra trottoaren utanför Dramatiska teatern och befann sig snart inne på Norrlandsgatan; han vandrade utan mål och gick rätt fram; snart började stenläggningen bli ojämn, träkåkar efterträdde stenhusen, illa klädda människor kastade misstänksamma blickar på den snyggt klädde personen, som så tidigt besökte deras kvarter, och utsvultna hundar morrade hotande mot främlingen.

Engaged in rather unpleasant reflections, he had come down to Lilla Trädgårdsgatan; he followed the left pavement past the Dramatic Theatre and soon found himself in Norrlandsgatan; he wandered without an aim and walked straight ahead; soon the paving began to grow uneven, wooden shacks succeeded the stone houses, poorly dressed people cast suspicious looks at the neatly dressed person who visited their quarters so early, and starved dogs growled menacingly at the stranger.

Mellan grupper av artillerister, arbetshjon, bryggardrängar, tvättmadamer och lärpojkar påskyndade han sina sista steg på Norrlandsgatan och var uppe på stora Humlegårdsgatan.

Passing through groups of artillerymen, workhouse inmates, brewery draymen, washerwomen, and apprentices, he quickened his last steps along Norrlandsgatan and reached Stora Humlegårdsgatan.

Han gick in i Humlegården.

He entered Humlegården.

Generalfälttygmästarens kor hade redan tagit sitt mulbete i anspråk, de gamla, skalliga äppelträden gjorde försök att sätta blom, lindarna stodo gröna och ekorrarna lekte uppe i kronorna.

The Master-General of the Ordnance's cows had already claimed their pasturage, the old, bald apple trees were making attempts to blossom, the limes stood green, and the squirrels played up in the treetops.

Han gick förbi karusellen och kom upp i allén till teatern; där sutto pojkar, som skolkat skolan, och spelade knapp; längre fram låg en målaregosse på rygg i gräset och tittade upp till skyarna genom de höga lövvalven; han visslade så sorglöst som om varken mästare eller gesäller väntade på honom, under det att flugor och andra yrfän gingo åstad och dränkte sig i hans färgpytsar.

He passed the roundabout and came into the avenue leading to the theatre; there boys who had played truant from school sat playing buttons; further on, a painter's apprentice lay on his back in the grass, looking up into the sky through the high canopy of leaves; he whistled as carelessly as if neither master nor journeymen were waiting for him, while flies and other insects went and drowned themselves in his paint pots.

Falk kom upp på höjden vid ankdammen; där stannade han och studerade grodornas metamorfoser, observerade hästiglarna och fångade en vattenlöpare.

Falk reached the high ground near the duck pond; there he stopped and studied the metamorphoses of frogs, observed the horse-leeches, and caught a pond-skater.

Därpå tog han sig för att kasta sten.

Then he took to throwing stones.

Detta satte hans blod i omlopp och han kände sig föryngrad, kände sig som en skolkande skolpojke, fri, trotsigt fri; ty det var en frihet, som han med rätt stor uppoffring erövrat.

This set his blood in circulation, and he felt rejuvenated, felt like a truant schoolboy, free, defiantly free; for it was a freedom he had won at quite a great sacrifice.

Vid den tanken att fritt och efter behag få umgås med naturen, som han förstod bättre än han förstod människorna, vilka blott hade misshandlat honom och sökt göra honom dålig, blev han glad, och all ofrid försvann ur hans sinne; och han steg upp för att fortsätta sin väg ändå längre utom staden.

At the thought of being able to commune, freely and at his own pleasure, with nature, which he understood better than he understood people—who had merely mistreated him and sought to make him bad—he grew glad, and all unrest vanished from his mind; and he stood up to continue his way even further out of the city.

Han gick genom korset och befann sig på norra Humlegårdsgatan.

He went through the crossroads and found himself on Norra Humlegårdsgatan.

Han fick se att några bräder fattades i planket mitt emot och att en gångstig blivit upptrampad på andra sidan.

He saw that a few boards were missing from the fence opposite, and that a footpath had been trodden out on the other side.

Han kröp igenom och skrämde upp en gumma som gick och plockade nässlor; han promenerade över de stora tobakslanden, där Villastaden nu står, och befann sig vid porten till Lill-Jans.

He crawled through, startling an old woman who was gathering nettles; he walked across the vast tobacco fields where the Villa-town now stands, and found himself at the gate of Lill-Jans.

Här hade våren brutit ut på allvar över den lilla täcka lägenheten, som med sina tre små stugor låg inbäddad mellan blommande syrener och äppelträd, skyddad för den nordliga vinden av granskogen på andra sidan landsvägen.

Here spring had broken out in earnest over the pretty little property, which, with its three small cottages, lay embedded among blossoming lilacs and apple trees, sheltered from the north wind by the pine forest on the other side of the highway.

Här var en fullständig idyll uppdukad.

Here a complete idyll was displayed.

Tuppen satt på skalmarna till en dranktunna och gol, bandhunden låg och motade flugor i solskottet, bien stodo som ett moln omkring kuporna, trädgårdsmästaren låg på knä vid drivbänkarna och gallrade rädisorna, lövsångarna och rödstjärtarna sjöngo i krusbärsbuskarna, halvklädda barn jagade hönsen, som ville undersöka grobarheten hos diverse nysådda blomsterfrön.

The cock sat on the shafts of a dreg-barrel and crowed, the watchdog lay snapping at flies in the sunshine, the bees stood like a cloud around the hives, the gardener knelt by the hotbeds thinning out the radishes, the willow warblers and redstarts sang in the gooseberry bushes, and half-dressed children chased the chickens, which wanted to examine the germination of various newly sown flower seeds.

Över det hela låg en helblå himmel och bakom stod den svarta skogen.

Over it all lay a completely blue sky, and behind stood the black forest.

Invid drivbänkarna, i skydd av planket, sutto två män.

By the hotbeds, sheltered by the fence, sat two men.

Den ene var klädd i svart hög hatt, utborstade svarta kläder, hade ett långt, smalt, blekt ansikte och såg ut som en prästman.

One was dressed in a black top hat, brushed black clothes, had a long, narrow, pale face, and looked like a clergyman.

Den andre var en civiliserad bondtyp, med sönderbruten men fetlagd kropp, hängande ögonlock, mongoliska mustascher; han var högst illa klädd och såg ut som vad som helst -- hamnbuse, hantverkare eller artist -- han såg förfallen ut på ett särskilt sätt.

The other was a civilized peasant type, with a broken-down but stout body, drooping eyelids, Mongolian mustaches; he was very poorly dressed and looked like anything at all — a dockworker, artisan, or artist — he looked dissipated in a particular way.

Den magre, som tycktes frysa, oaktat solen låg rätt på honom, läste högt ur en bok för den fete, vilken såg ut som om han prövat alla jordens klimat och kunde med lugn fördraga dem alla.

The thin one, who seemed to be freezing, even though the sun shone directly on him, read aloud from a book to the fat one, who looked as if he had tried all the earth's climates and could calmly endure them all.

Då Falk passerat grinden ut åt stora landsvägen, hörde han tydligt den läsandes ord genom planket och han ansåg sig kunna stanna och höra på utan att stjäla några förtroenden.

When Falk had passed the gate out toward the high road, he clearly heard the reader's words through the fence and considered himself able to stop and listen without stealing any confidences.

Den magre läste med en torr, entonig stämma, som saknade all klang, och den fete gav då och då sin belåtenhet tillkänna med ett fnysande, som stundom utbyttes mot ett grymtande och slutligen blev ett spottande, när de vishetens ord han hörde gingo ut över det vanliga människoförståndet.

The thin one read with a dry, monotonous voice that lacked all resonance, and the fat one occasionally expressed his satisfaction with a snort, which sometimes changed to a grunt and finally became a spitting, when the words of wisdom he heard went beyond ordinary human understanding.

Den långe läste:

The tall one read:

-- » De högsta grundsatserna äro, som sagt, tre: en absolut ovillkorlig och tvenne relativt ovillkorliga. Pro primo: Den absolut första, rent ovillkorliga grundsatsen skall uttrycka den handlingen, som ligger till grund för allt medvetande och som endast gör detta möjligt. Denna grundsats är Identiteten, A = A. Denna återstår och kan på intet vis borttänkas, när man avskiljer alla medvetandets empiriska bestämningar. Den är medvetandets ursprungliga faktum och måste därföre nödvändigt erkännas; och dessutom är den icke såsom varje annat empiriskt faktum någonting villkorligt, utan såsom en fri handlings följd och innehåll är den alldeles ovillkorlig.»

-- "The highest principles are, as said, three: one absolutely unconditional and two relatively unconditional. Pro primo: The absolutely first, purely unconditional principle shall express the act which lies at the foundation of all consciousness and which alone makes this possible. This principle is Identity, A = A. This remains and can in no way be thought away when one separates out all empirical determinations of consciousness. It is the original fact of consciousness and must therefore necessarily be acknowledged; and furthermore, it is not, like every other empirical fact, something conditional, but as the consequence and content of a free act, it is entirely unconditional."

-- Förstår du, Olle?

"Do you understand, Olle?"

avbröt läsaren.

interrupted the reader.

-- O, ja, det är ljuvligt! -- » Den är icke som varje empiriskt faktum någonting villkorligt.» -- O, vilken karl!

-- Oh, yes, that is delightful! -- "It is not, like every other empirical fact, something conditional." -- Oh, what a man!

Mera, mera!

More, more!

-- » Då man yrkar, fortfor läsaren, att denna sats är viss utan all vidare grund --»

-- "When one insists," continued the reader, "that this proposition is certain without any further ground --"

-- Hör en sån filur -- »viss utan all vidare grund», upptog den tacksamma åhöraren, som därmed ville skaka från sig varje misstanke om att han icke skulle förstå, »utan all _vidare_ grund»; så fint, så fint, i stället för om han bara sagt »utan _all_ grund.»

-- Listen to such a rogue -- "certain without any further ground," took up the grateful listener, who thereby wished to shake off any suspicion that he would not understand, "without any _further_ ground"; so fine, so fine, instead of if he had just said "without _any_ ground."

-- Ska jag fortsätta?

"Shall I continue?"

eller ämnar du avbryta mig upprepade gånger?

or do you intend to interrupt me repeatedly?

frågade den förorättade läsaren.

asked the offended reader.

-- Jag ska inte avbryta, gå på, gå på!

-- I won't interrupt, go on, go on!

-- » Så», här kommer konklusionen (dråplig i sanning!)

-- "So," here comes the conclusion (truly droll!)

»tillägger man sig förmågan att sätta något.»

"one attributes to oneself the ability to posit something."

Olle fnös.

Olle snorted.

-- » Man sätter därigenom icke A» (stora A) »utan blott, att A är A, om och för så vitt A över huvud är. Det är icke frågan om satsens innehåll, utan blott om dess form. Satsen A = A är alltså till sitt innehåll villkorlig (hypotetisk) och blott till sin form ovillkorlig.»

-- "Thereby one does not posit A" (capital A) "but only that A is A, if and insofar as A exists at all. It is not a question of the proposition's content, but only of its form. The proposition A = A is thus conditional (hypothetical) in its content and only unconditional in its form."

-- Observerade du att det var stora A?

"Did you observe that it was capital A?"

Falk hade hört nog; det var den fruktansvärt djupa filosofien från Polacksbacken som förirrat sig ända hit att kuva den råa huvudstadsnaturen; han såg efter om icke hönsen fallit från sina pinnar och om icke persiljan upphört att gro vid åhörandet av det djupaste som på tungomål blivit talat vid Lill-Jans.

Falk had heard enough; it was the terribly deep philosophy from Polacksbacken that had strayed all the way here to subdue the raw capital-city nature; he looked to see if the chickens had not fallen from their perches and if the parsley had not stopped growing at the hearing of the deepest thing ever spoken in human tongue at Lill-Jans.

Han förvånade sig över att himlen satt kvar på sin plats oaktat den blivit kallad till vittne vid en sådan förevisning av den mänskliga andens kraftprov, på samma gång hans mänskliga lägre natur tog ut sin rätt och han kände en svår torka i strupen, varför han beslöt att gå in i en av stugorna och begära ett glas vatten.

He marveled that the sky remained in its place despite having been called as witness to such a display of the human spirit's feats of strength, while at the same time his lower human nature asserted its right and he felt a severe dryness in his throat, for which reason he decided to go into one of the cottages and ask for a glass of water.

Han vände alltså om på sina steg och klev in i den stugan som ligger till höger om vägen då man kommer från staden.

He therefore turned back and stepped into the cottage that lies to the right of the road when coming from the city.

Dörren till en stor för detta bagarstuga stod öppen ut till farstun, vilken icke var större än en reskoffert.

The door to a large former bake-house stood open onto the entryway, which was no larger than a traveling trunk.

Inne i rummet fanns endast en fållbänk, en sönderbruten stol, ett staffli och två personer; den ena av dessa stod framför staffliet klädd i skjorta och byxor, vilka uppehöllos av en svångrem.

Inside the room there was only a hemming bench, a broken-down chair, an easel, and two persons; one of these stood before the easel dressed in a shirt and trousers, which were held up by a belt.

Han såg ut som en gesäll, men var artist, efter som han höll på att måla skiss till en altartavla.

He looked like a journeyman, but was an artist, since he was painting a sketch for an altarpiece.

Den andre var en ung man med fint utseende och efter ställets råd och lägenhet verkligen fina kläder.

The other was a young man of fine appearance and, given the place's condition and circumstances, truly fine clothes.

Han hade avtagit sin rock, vikit ner skjortan och betjänade för tillfället målaren med sin präktiga byst.

He had taken off his coat, turned down his shirt, and was at the moment serving the painter as a model with his splendid torso.

Hans vackra, nobla ansikte bar spår efter en föregående natts utsvävningar, och han nickade då och då till med huvudet, varvid han ådrog sig en extra tillrättavisning av mästaren, vilken tycktes ha tagit honom i sitt beskydd.

His handsome, noble face bore traces of the previous night's debauchery, and he occasionally nodded off, whereby he drew an extra reprimand from the master, who seemed to have taken him under his protection.

Det var just slutrefrängen av en sådan där upptuktelse, som Falk råkade få höra, då han steg in i farstun.

It was precisely the final refrain of one such chastisement that Falk happened to hear as he stepped into the entryway.

-- Att du ska vara ett sådant svin och gå ut och supa med den där slarven Sellén.

"That you have to be such a swine and go out drinking with that good-for-nothing Sellén."

Nu står du här och slösar bort din förmiddag i stället för att vara på Handels-Institutet -- höj litet på högra axeln -- så där!

Now you stand here wasting your morning instead of being at the Commercial Institute — raise your right shoulder a little — that's it!

Förstörde du verkligen hela hyran, så att du inte törs gå hem!

Did you really blow the whole rent, so that you don't dare go home!

Har du ingenting kvar alls?

Do you have nothing left at all?

Inte ett spår?

Not a trace?

-- Åjo, nog har jag litet kvar, fastän det inte räcker så långt.

"Oh well, I do have a little left, though it doesn't go very far."

Den unge mannen tog upp en papperssudd ur byxfickan och vecklade ut den, varvid två riksdalerssedlar blevo synliga.

The young man took a wad of paper from his trouser pocket and unfolded it, revealing two riksdaler notes.

-- Ge mig de där, så ska jag gömma dem åt dig, tillrådde mästaren och tog helt faderligt hand om sedlarna.

"Give those to me, and I'll hide them for you," advised the master, and took quite fatherly care of the notes.

Falk, som förgäves sökt göra sig hörd, ansåg nu vara så gott att gå sin väg lika obemärkt som han kommit.

Falk, who had tried in vain to make himself heard, now considered it best to go his way as unnoticed as he had come.

Han gick sålunda ännu en gång förbi komposthögen och de båda filosoferna och tog av till vänster ut åt drottning Christinas väg.

He thus walked past the compost heap and the two philosophers once more and turned left out toward Drottning Christinas väg.

Han hade icke gått långt, förr än han fick sikte på en ung man, som slagit upp sitt staffli framför det lilla, albevuxna träsket strax där skogen börjar.

He had not gone far before he caught sight of a young man who had set up his easel in front of the little, alder-grown marsh just where the forest begins.

Det var en fin, smärt, nästan elegant figur med något spetsigt, mörklagt ansikte; ett sprittande liv rörde sig genom hela hans person, där han stod arbetande framför den vackra tavlan.

He was a fine, slender, almost elegant figure with a somewhat pointed, dark-complexioned face; a sparkling life moved through his entire person as he stood working before the beautiful painting.

Han hade tagit av sig hatt och rock och tycktes befinna sig vid den förträffligaste hälsa och det bästa humör.

He had taken off his hat and coat and seemed to be in the most excellent health and the best of spirits.

Han visslade, småsjöng och småpratade omväxlande.

He whistled, hummed, and chatted to himself alternately.

Då Falk kommit tillräckligt långt fram på vägen för att få honom i profil, vände han sig:

When Falk had come far enough along the road to see him in profile, he turned:

-- Sellén!

"Sellén!"

God dag, gamle kamrat!

Good day, old comrade!

-- Falk!

"Falk!"

Gamla bekanta ute i skogen!

Old acquaintances out in the woods!

Vad i Guds namn vill det säga!

What in God's name does this mean!

Är du inte i ditt verk så här dags på dan?

Aren't you at your office at this time of day?

-- Nej.

"No."

Men bor du här ute?

But do you live out here?

-- Ja, jag flyttade hit med några bekanta den första april; det blev för dyrt att bo i stan -- värdarna ä' så kinkiga också!

"Yes, I moved here with some acquaintances on the first of April; it got too expensive to live in town — the landlords are so fussy too!"

Ett klipskt leende spelade i ena mungipan och de bruna ögonen tindrade.

A shrewd smile played at one corner of his mouth and his brown eyes sparkled.

-- Jaså, återtog Falk, då kanske du känner de där figurerna, som sutto och läste borta vid drivbänkarna?

"Oh," resumed Falk, "then perhaps you know those figures who were sitting and reading over by the cold frames?"

-- Filosoferna?

"The philosophers?"

Ja, då!

"Of course!"

Den där långe är extra ordinarie i auktionsverket med 80 rdr om året och den där korte, Olle Montanus, han skulle egentligen sitta hemma och vara bildhuggare, men se'n han kom på filosofien tillsammans med Ygberg, så har han upphört att arbeta och nu går det baklänges för honom med raska steg.

That tall one is an extra permanent official at the auction office with 80 riksdaler a year, and that short one, Olle Montanus, he should really be sitting at home being a sculptor, but ever since he got into philosophy together with Ygberg, he has stopped working and now things are going backwards for him at a brisk pace.

Han har upptäckt att konsten är något sinnligt!

He has discovered that art is something sensual!

-- Nå, men vad lever han på?

"Well, but what does he live on?"

-- Ingenting just!

-- Nothing much!

Han står ibland modell åt den praktiske Lundell och då får han en bit paltbröd, och det lever han på en dag eller så, och så får han ligga på golvet i hans rum om vintrarna, för »han värmer alltid litet», säger Lundell, när veden är så dyr; och det var ganska kallt här i april månad.

He sometimes poses as a model for the practical Lundell and then he gets a piece of black bread, and that keeps him going for a day or so, and then he gets to lie on the floor in his room during the winters, because "he always warms things up a bit," says Lundell, when firewood is so expensive; and it was quite cold here in April.

-- Hur kan han stå modell, som ser ut som en Quasimodo?

"How can he model, looking like a Quasimodo?"

-- Jo, det är på en korsnedtagning, där han skall vara den ena rövaren, vars ben redan äro sönderslagna, och den stackars fan har haft höftsjuka, så att, när han lägger sig över en stolskarm, blir han ganska bra.

"Well, it's for a Deposition from the Cross, where he's to be one of the thieves, whose legs are already broken, and the poor devil has had hip disease, so that when he lies over an armchair, he works quite well."

Ibland får han vända ryggen till, och då blir han den andra rövaren.

Sometimes he has to turn his back, and then he becomes the other thief.

-- Varför gör han ingenting själv då; har han ingen förmåga?

"Why doesn't he do anything himself then; has he no ability?"

-- Olle Montanus, kära du, är ett snille, men han vill inte arbeta, han är filosof och han skulle nog ha blivit en stor man, om han bara fått studera.

"Olle Montanus, my dear fellow, is a genius, but he doesn't want to work; he's a philosopher, and he would surely have become a great man if only he had been allowed to study."

Det är verkligen märkvärdigt att höra honom och Ygberg när de tala; det är visst sant att Ygberg har läst mera, men Montanus har ett så fint huvud att han knäpper honom ibland, och då går Ygberg sin väg och läser in ett stycke till; men aldrig får Montanus låna hans bok.

It's truly remarkable to hear him and Ygberg when they talk; it's certainly true that Ygberg has read more, but Montanus has such a fine head that he sometimes outwits him, and then Ygberg goes off and reads up another passage; but Montanus is never allowed to borrow his book.

-- Jaså, ni tycker om Ygbergs filosofi?

"Oh, so you like Ygberg's philosophy?"

frågade Falk.

asked Falk.

-- Å, det är så fint!

"Oh, it's so fine!"

så fint!

so fine!

Du tycker väl om Fichte?

You like Fichte, don't you?

Oj, oj, oj en sådan karl!

Oh, oh, oh, what a man!

-- Nå, avbröt Falk, som icke tyckte om Fichte, vilka voro de två figurerna inne i stugan?

"Well," interrupted Falk, who did not like Fichte, "who were the two figures inside the cottage?"

-- Jaså, du har sett dem också!

"Oh, so you've seen them too!"

Jo, den ena var den praktiske Lundell, figur- eller rättare kyrkmålare, och den andre var min vän Rehnhjelm.

Well, the one was the practical Lundell, a figure- or rather church-painter, and the other was my friend Rehnhjelm.

De sista orden försökte han uttala med en mycket likgiltig ton för att göra intrycket dess starkare.

The last words he tried to pronounce with a very indifferent tone in order to make the impression all the stronger.

-- Rehnhjelm?

"Rehnhjelm?"

-- Ja; en mycket hygglig pojke.

"Yes; a very decent fellow."

-- Han stod modell där inne?

"He was modeling in there?"

-- Gjorde han!

"He was!"

Ja, den Lundell; han kan begagna människor; det är en för märkvärdigt praktisk karl.

Yes, that Lundell; he knows how to use people; he's a remarkably practical man.

Men kom med, så ska vi gå in och reta honom, det är det roligaste jag har här ute; då kanske du också kan få höra Montanus tala och det är verkligen intressant.

"But come along, and we'll go in and tease him; it's the most amusing thing I have out here; then maybe you can also hear Montanus speak, and that's truly interesting."

Mindre lockad av utsikterna att få höra Montanus tala, än för att få ett glas vatten, följde han Sellén och hjälpte honom bära staffli och schatull.

Less tempted by the prospect of hearing Montanus speak than by the chance to get a glass of water, he followed Sellén and helped him carry the easel and paint box.

I stugan hade scenen så till vida förändrats att modellen fått sätta sig på den söndriga stolen och att Montanus och Ygberg slagit sig ner i fållbänken.

In the cottage the scene had changed to the extent that the model had been allowed to sit on the broken chair and that Montanus and Ygberg had seated themselves on the hemming bench.

Lundell stod vid staffliet och rökte en snarkande träsnugga för de fattiga kamraterna, vilka fröjdade sig åt blotta närvaron av en tobakspipa.

Lundell stood at the easel smoking a gurgling wooden pipe for the poor comrades, who rejoiced at the mere presence of a tobacco pipe.

Då häradshövding Falk blivit presenterad, tillvaratogs han genast av Lundell, som ville höra hans mening om sin tavla.

When District Judge Falk had been introduced, he was immediately taken in hand by Lundell, who wanted to hear his opinion of his painting.

Denna befanns vara en Rubens, åtminstone till ämnet, om icke till färg eller teckning.

This was found to be a Rubens, at least in subject, if not in color or drawing.

Därpå utgöt sig Lundell över de svåra tiderna för en artist, tog ner Akademien och häcklade Regeringen, som icke gjorde något för den inhemska konsten.

Thereupon Lundell poured forth about the hard times for an artist, ran down the Academy and mocked the Government, which did nothing for native art.

Han höll nu på att måla en skiss till en altartavla i Träskåla, men han var så viss på, att den icke skulle bli antagen, ty utan intriger och relationer kom man ingen stans.

He was now painting a sketch for an altarpiece in Träskåla, but he was so certain that it would not be accepted, because without intrigues and connections one got nowhere.

Härvid kastade han en forskande blick på Falks kläder för att se efter, om han kunde duga till att vara en relation.

At this he cast an inquiring glance at Falk's clothes to see if he might be useful as a connection.

En annan verkan hade Falks inträde haft på de båda filosoferna.

Falk's entry had had a different effect on the two philosophers.

De hade i honom genast upptäckt en »som lärt», och de hatade honom, ty han kunde beröva dem deras prestige inom det lilla samhället.

They had immediately discovered in him one "who had learned," and they hated him, because he could deprive them of their prestige within the little community.

De växlade betydelsefulla blickar, vilka genast uppfattades av Sellén, som därför frestades att visa sina vänner i deras glans och om möjligt få en drabbning till stånd.

They exchanged significant glances, which were immediately noticed by Sellén, who was therefore tempted to show his friends in their glory and, if possible, bring about a clash.

Han fann snart sitt tvedräktsäpple, måttade, kastade och träffade.

He soon found his apple of discord, took aim, threw, and hit.

-- Vad säger Ygberg om Lundells tavla?

"What does Ygberg say about Lundell's painting?"

Ygberg, som icke väntat att få ordet så snart, måste tänka några sekunder.

Ygberg, who had not expected to be given the floor so soon, had to think for a few seconds.

Därpå svarade han med markerad röst följande, allt under det Olle gned honom i ryggen för att han skulle hålla sig styv:

Thereupon he replied with a marked voice as follows, all the while Olle rubbed his back to keep him stiff:

-- Ett konstverk kan, enligt min mening, sönderdelas i två kategorier: innehåll och form.

"A work of art can, in my opinion, be divided into two categories: content and form."

Vad innehållet i detta konstverk beträffar, är det av djupt och allmänt mänskligt innehåll, motivet är fruktbart, i och för sig, såsom sådant, och innebär alla de begreppsbestämningar och potenser, som kunna göra sig gällande för konstnärlig produktion; vad formen åter beträffar, vilken i sig skall de facto manifestera begreppet, det vill säga den absoluta identiteten, varat, jaget -- så kan jag icke underlåta att finna den mindre adekvat.

"As regards the content of this work of art, it is of deep and universally human content; the motif is fruitful, in itself, as such, and implies all those conceptual determinations and potencies that can assert themselves for artistic production; as regards the form, however, which in itself must de facto manifest the concept, that is to say the absolute identity, being, the self — I cannot fail to find it less adequate."

Lundell var smickrad av recensionen, Olle log saliga löjen, som om han såg de himmelska härskarorna, modellen sov, och Sellén fann, att Ygberg hade gjort fullständig succés.

Lundell was flattered by the review, Olle smiled beatific smiles, as if he saw the heavenly hosts, the model slept, and Sellén found that Ygberg had made a complete success.

Nu riktades allas blickar mot Falk såsom den där skulle upptaga den kastade handsken, ty att det var en handske, därom voro alla ense.

Now everyone's eyes turned to Falk as the one who was to take up the thrown gauntlet, for that it was a gauntlet, about that everyone agreed.

Falk kände sig både road och förargad, och han letade i sitt minnes gamla skräpgömmor efter några filosofiska väderbössor, då han fick syn på Olle Montanus, som på slutet fått ansiktskonvulsioner, vilket antydde att han ämnade tala.

Falk felt both amused and annoyed, and he searched his memory's old junk closets for some philosophical firecrackers, when he caught sight of Olle Montanus, who toward the end had developed facial convulsions, which indicated that he intended to speak.

Falk tog på måfå, laddade med Aristoteles och lossade av.

Falk took at random, loaded with Aristotle and fired off.

-- Vad menar notarien med adekvat?

"What does the notary mean by adequate?"

Jag kan inte erinra mig, att Aristoteles begagnar det ordet i sin metafysik.

I cannot recall that Aristotle uses that word in his Metaphysics.

Det blev alldeles tyst i rummet, och man kände att här gällde en strid mellan Lill-Jans och Gustavianum.

It became completely silent in the room, and one felt that here a battle was at stake between Lill-Jans and Gustavianum.

Pausen blev längre än önskligt, ty Ygberg kände inte Aristoteles och skulle hellre dö än erkänna det.

The pause became longer than desirable, for Ygberg did not know Aristotle and would rather die than admit it.

Som han icke var kvick i slutledningarna, kunde han icke upptäcka den bresch Falk lämnat öppen; men detta kunde Olle, och han uppfångade den avlossade Aristoteles, tog honom med båda händerna och slungade honom tillbaka på sin motståndare.

As he was not quick in his conclusions, he could not detect the breach Falk had left open; but Olle could, and he caught the discharged Aristotle, took him with both hands and hurled him back at his opponent.

-- Ehuru olärd, dristar jag mig dock undra, huruvida häradshövdingen har kullkastat sin motståndares argumenter.

"Although unlearned, I nevertheless dare to wonder whether the District Judge has overthrown his opponent's arguments."

Jag tror att adekvat kan sättas som bestämning i en logisk konklusion och gälla såsom sådan, oaktat icke Aristoteles nämner ordet i sin metafysik.

"I believe that 'adequate' can be posited as a determination in a logical conclusion and hold as such, even though Aristotle does not mention the word in his Metaphysics."

Har jag rätt, mina herrar?

"Am I right, gentlemen?"

Jag vet inte!

"I don't know!"

Jag är en olärd man, och häradshövdingen har studerat de där sakerna.

"I am an unlearned man, and the District Judge has studied those matters."

Han hade talat med halvspända ögonlock; nu fällde han dem helt och hållet och såg oförskämt blygsam ut.

He had spoken with half-lowered eyelids; now he lowered them completely and looked impudently modest.

-- Olle har rätt, mumlades från alla håll.

"Olle is right," was murmured from all sides.

Falk kände att här måste tas itu med hårdhandskarna, om Uppsalahedern skulle kunna räddas; han gjorde en volt med den filosofiska kortleken och fick upp ett Ess.

Falk felt that here one must take off the gloves if Uppsala's honor was to be saved; he made a volte-face with the philosophical deck and turned up an Ace.

-- Herr Montanus har förnekat översatsen eller helt enkelt sagt _nego majorem_!

"Mr. Montanus has denied the major premise, or simply said _nego majorem_!"

Gott!

"Good!"

Jag förklarar åter igen att han gjort sig skyldig till ett _posterius prius_; han har, då han skulle göra ett hornslut, förirrat sig och gjort syllogismen efter _ferioque_ i stället för _barbara_; han har glömt den gyllene regeln: _Cæsare Camestres festino barocco secundo_ och därför blev hans konklusion _limitativ_!

"I declare once again that he has made himself guilty of a _posterius prius_; when he was to make a horned conclusion, he went astray and made the syllogism according to _ferioque_ instead of _barbara_; he has forgotten the golden rule: _Cæsare Camestres festino barocco secundo_ and therefore his conclusion became _limitativ_!"

Har jag inte rätt, mina herrar?

"Am I not right, gentlemen?"

-- Mycket rätt, mycket rätt, svarade alla, utom de båda filosoferna, som aldrig haft en logik i hand.

"Quite right, quite right," answered all, except the two philosophers, who had never held a logic book in their hands.

Ygberg såg ut som om han bitit i spik och Olle grinade som om han fått snus i ögonen; men som han var en klipsk karl, hade han också upptäckt sin motståndares taktiska metod.

Ygberg looked as if he had bitten a nail, and Olle grimaced as if he had gotten snuff in his eyes; but as he was a shrewd fellow, he had also discovered his opponent's tactical method.

Han fattade sålunda hastigt det beslutet att icke svara på spörsmålet, utan tala om något annat.

He thus quickly made the decision not to answer the question, but to speak of something else.

Han drog sålunda fram ur minnet allt vad han lärt och allt vad han hört, börjande med det referat av Fichtes vetenskapslära som Falk nyss hört genom planket, och detta drog ut på förmiddagen.

He thus brought forth from memory everything he had learned and everything he had heard, beginning with that résumé of Fichte's theory of science which Falk had just heard through the fence, and this stretched on through the morning.

Under tiden stod Lundell och målade och snarkade med sin sura träpipa.

Meanwhile Lundell stood painting and snoring with his sour wooden pipe.

Modellen hade somnat på den trasiga stolen, och hans huvud sjönk allt djupare och djupare, tills det vid tolvtiden hängde mellan hans knän, så att en matematiker kunde räknat ut när det skulle nå jordens medelpunkt.

The model had fallen asleep on the broken chair, and his head sank deeper and deeper, until at twelve o'clock it hung between his knees, so that a mathematician could have calculated when it would reach the center of the earth.

Sellén satt i öppna fönstret och njöt, och den arme Falk, som drömt om ett slut på den förfärliga filosofien, måste ta hela nävar med filosofiskt snus och kasta i ögonen på sina fiender.

Sellén sat in the open window and enjoyed himself, and poor Falk, who had dreamed of an end to the terrible philosophy, had to take whole handfuls of philosophical snuff and throw it in his enemies' eyes.

Pinan skulle ha blivit utan ända, om icke modellens tyngdpunkt så småningom blivit flyttad över på en av stolens ömtåligaste sidor, så att denna med ett brak gick sönder och baronen föll i golvet, varvid Lundell fick ett tillfälle att bryta ut över dryckenskapslasten och dess bedrövliga följder både för en själv och för andra, med vilka senare han menade sig själv.

The torment would have been endless, had not the model's center of gravity gradually been shifted over to one of the chair's most fragile sides, so that it broke with a crash and the baron fell to the floor, whereupon Lundell got an opportunity to burst forth against the vice of drunkenness and its deplorable consequences both for oneself and for others, by which latter he meant himself.

Falk, som ville söka hjälpa den förlägne ynglingen ur hans bryderi, skyndade att väcka en fråga på tal som kunde vara av det mest allmänna intresse.

Falk, who wanted to help the embarrassed young man out of his difficulty, hurried to raise a question that could be of the most general interest.

-- Var ämna herrarna äta middag i dag?

"Where do the gentlemen intend to have dinner today?"

Det blev så tyst att man hörde flugorna surra; Falk visste icke han, att han trampat på fem liktornar på en gång.

It became so silent that one could hear the flies buzzing; Falk did not know that he had trodden on five corns at once.

Lundell bröt först tystnaden.

Lundell was the first to break the silence.

Han och Rehnhjelm skulle äta på Grytan, där de brukade äta, emedan de hade kredit; Sellén ville icke äta där, emedan han icke var nöjd med maten, och han hade ännu icke deciderat sig för något ställe, vid vilken osanning han kastade en frågande, ängslig blick på modellen.

He and Rehnhjelm were going to eat at Grytan, where they usually ate, because they had credit; Sellén did not want to eat there, because he was not satisfied with the food, and he had not yet decided on any place, at which untruth he cast a questioning, anxious glance at the model.

Ygberg och Montanus »hade mycket att göra», så att de icke ville »förstöra sin dag» med att »klä sig och gå till sta'n», utan de ämnade skaffa sig något där ute; vad det var för något, sade de inte.

Ygberg and Montanus "had a lot to do," so they did not want to "ruin their day" by "dressing and going into town," but they intended to get something out there; what it was, they did not say.

Därpå började toaletten, vilken mest bestod i tvättningar ute vid den gamla trädgårdsbrunnen.

Thereupon the toilet began, which mostly consisted of washings out by the old garden well.

Sellén, som dock var sprätten, hade ett tidningspapper gömt under fållbänken, ur vilken han framtog kragar, manschetter och krås, allt av papper; därpå tillbragte han en lång stund på knä framför brunnsöppningen för att se sig knyta ett brungrönt sidenband, som han fått av en flicka, och att lägga sitt hår på ett särskilt sätt; när han därjämte gnidit av sina skor med ett kardborrblad, borstat hatten med rockärmen, satt en druvhyacint i knapphålet och tagit fram sitt kanelrör, var han färdig.

Sellén, who was after all the dandy, had a newspaper hidden under the hemming bench, from which he produced collars, cuffs, and jabots, all of paper; thereupon he spent a long time on his knees in front of the well opening to manage tying a brown-green silk ribbon, which he had received from a girl, and to arrange his hair in a particular way; when he had also rubbed his shoes with a burdock leaf, brushed his hat with his coat sleeve, put a grape hyacinth in his buttonhole, and brought out his cinnamon-stick cane, he was ready.

Vid hans förfrågan om Rehnhjelm skulle komma snart, svarade Lundell, att han icke hade tid ännu på några timmar, han skulle hjälpa honom att rita, och Lundell brukade alltid rita mellan tolv och tu.

At his inquiry as to whether Rehnhjelm would come soon, Lundell replied that he did not have time for a few hours yet, he was going to help him with drawing, and Lundell always used to draw between twelve and one.

Rehnhjelm var undergiven och lydde, ehuru han hade svårt att skiljas från sin vän Sellén, som han tyckte om, under det han däremot hyste avgjord motvilja för Lundell.

Rehnhjelm was submissive and obeyed, although he found it hard to part from his friend Sellén, whom he liked, whereas he on the other hand harbored a decided aversion for Lundell.

-- Vi träffas i alla fall i Röda Rummet i kväll?

"We'll meet in any case at The Red Room this evening?"

framkastade Sellén tröstande, och därom voro alla ense, till och med filosoferna och den moraliske Lundell.

Sellén put forward consolingly, and about that all were agreed, even the philosophers and the moralistic Lundell.

Under vägen till sta'n invigde Sellén sin vän Falk i varjehanda förtroenden rörande nybyggarna på Lill-Jans, varav inhämtades, att han själv brutit med Akademien på grund av skilda åsikter om konst; att han visste med sig äga talang och att han skulle lyckas, om det ock månde dröja, ehuru det var oändligt svårt att få ett namn utan att ha fått kungliga medaljen.

On the way to town, Sellén initiated his friend Falk into various confidences concerning the settlers at Lill-Jans, from which it was gathered that he himself had broken with the Academy due to differing views on art; that he knew himself to possess talent and that he would succeed, even if it might take time, although it was infinitely difficult to get a name without having received the royal medal.

Även naturliga hinder reste sig emot honom; han var född på Hallands skoglösa kust, han hade lärt sig älska det stora och enkla i dess natur; publiken och kritiken tyckte för närvarande om detaljer, småsaker, och därför fick han icke sälja; han skulle nog kunna måla som de andra, men det ville han icke.

Even natural obstacles stood against him; he was born on Halland's treeless coast, he had learned to love the great and simple in its nature; the public and critics currently liked details, trifles, and therefore he could not sell; he could certainly paint like the others, but he did not want to.

Lundell däremot, det var en praktisk man -- Sellén uttalade alltid ordet praktisk med ett visst förakt. -- Han målade efter folkets smak och önskan; han led aldrig av indisposition; han hade visserligen lämnat Akademien, men av hemliga, praktiska skäl, och han hade icke brutit med den, oaktat han gick omkring och berättade så.

Lundell, on the other hand, was a practical man — Sellén always pronounced the word practical with a certain contempt. — He painted according to people's taste and wishes; he never suffered from indisposition; he had indeed left the Academy, but for secret, practical reasons, and he had not broken with it, although he went around telling otherwise.

Han uppehöll sig rätt bra med att teckna åt illustrerade magasin och skulle nog, oaktat sin obetydliga talang, en dag lyckas genom relationer och särskilt genom intriger, dem han fick lära sig av Montanus, som redan gjort upp några planer, vilka Lundell med framgång realiserat -- och Montanus -- det var snillet, fastän han var fasligt opraktisk.

He supported himself fairly well by drawing for illustrated magazines and would surely, despite his insignificant talent, one day succeed through connections and especially through intrigues, which he learned from Montanus, who had already drawn up some plans that Lundell had successfully realized — and Montanus — he was the genius, although he was terribly impractical.

Rehnhjelm var son av en fordom rik man uppe i Norrland.

Rehnhjelm was the son of a formerly rich man up in Norrland.

Fadern hade ägt en stor egendom, vilken slutligen gått ifrån honom och stannat i händerna på förvaltaren.

The father had owned a large estate, which had finally passed from him and remained in the hands of the steward.

Nu var den gamle ädlingen tämligen fattig, och hans önskan var, att sonen skulle hämta lärdom av hans förflutna och genom att bli förvaltare återskaffa åt huset en egendom, och därför gick denne nu på Handelsinstitutet för att lära sig lantbruksbokhålleri, vilket han avskydde.

Now the old nobleman was rather poor, and his wish was that the son should learn from his past and, by becoming a steward, recover an estate for the family, and therefore he now attended the Commercial Institute to learn agricultural accounting, which he detested.

Det var en snäll gosse men litet svag och han lät leda sig av den sluge Lundell, vilken icke försmådde att taga ut arvodet in natura för sina moraler och sitt beskydd.

He was a kind boy but somewhat weak, and he let himself be led by the cunning Lundell, who did not disdain to take his fee in kind for his morals and his protection.

Emellertid hade Lundell och baronen satt sig till arbetet, som gick så till, att baronen ritade, under det mästaren låg i fållbänken och övervakade arbetet, det vill säga rökte.

Meanwhile Lundell and the baron had set themselves to work, which went as follows: the baron drew, while the master lay on the hemming bench and supervised the work, that is to say, smoked.

-- Om du nu är flitig, så ska du få gå med mig och äta middag på _Tennknappen_, lovade Lundell, som kände sig rik med de två riksdalerna han räddat undan förstörelsen.

"If you are diligent now, you shall come with me and have dinner at _The Tin Button_," promised Lundell, who felt rich with the two riksdaler he had saved from destruction.

Ygberg och Olle hade dragit sig uppåt skogsbacken för att sova över middagen.

Ygberg and Olle had withdrawn up toward the forest slope to sleep through the midday hour.

Olle var strålande efter sina segrar, men Ygberg var dyster; han hade blivit överträffad av sin lärjunge.

Olle was radiant after his victories, but Ygberg was gloomy; he had been surpassed by his pupil.

Han hade dessutom blivit kall om fötterna och var ovanligt hungrig, ty det ivriga talet om äta hade väckt slumrande känslor, vilka icke på ett helt år fått giva sig luft.

He had moreover gotten cold feet and was unusually hungry, for the eager talk about eating had awakened dormant feelings, which had not been allowed to vent themselves for a whole year.

De lade sig under en gran; Ygberg gömde den dyrbara boken, vilken han aldrig velat låna ut till Olle, väl inlindad i ett papper, under sitt huvud och sträckte ut sig i sin fulla längd.

They lay down under a spruce; Ygberg hid the precious book, which he had never wanted to lend to Olle, well wrapped in paper, under his head and stretched out to his full length.

Han var blek som ett lik, kall och lugn som ett lik, vilket uppgivit hoppet om en uppståndelse.

He was pale as a corpse, cold and calm as a corpse that has given up hope of a resurrection.

Han såg huru småfåglar åto granfrön ovanför hans huvud och släppte ner skalen på honom, han såg huru en stinn ko gick och betade mellan alarna och han såg röken stiga upp från trädgårdsmästarens köksskorsten.

He saw how small birds ate spruce seeds above his head and dropped the shells down on him; he saw how a full-uddered cow grazed among the alders, and he saw the smoke rising from the gardener's kitchen chimney.

-- Är du hungrig, Olle?

"Are you hungry, Olle?"

frågade han med matt stämma.

he asked with a faint voice.

-- Nej, sade Olle och kastade hungriga blickar på den underbara boken.

"No," said Olle and cast hungry glances at the wonderful book.

-- Den som vore en ko!

"If only one were a cow!"

suckade Ygberg, knäppte ihop händerna över bröstet och överantvardade sin själ åt den allförbarmande sömnen.

sighed Ygberg, clasped his hands over his chest and surrendered his soul to all-merciful sleep.

När hans svaga andedrag blivit tillräckligt regelbundna, lirkade den vakande vännen fram boken så sakta, att icke den sovande skulle störas; därpå kastade han sig framstupa och började sluka det dyrbara innehållet, varunder han glömde både Tennknappen och Grytan.

When his weak breathing had become sufficiently regular, the wakeful friend coaxed out the book so gently that the sleeper would not be disturbed; thereupon he threw himself forward on his stomach and began to devour the precious contents, during which he forgot both The Tin Button and The Pot.